Vi hade ett måste idag (trodde jag). Det visade sig vara två, men det löste sig.
Måste nummer ett var att åka till Orminge för att titta på köksluckor. Inför detta hade jag gjort en skiss på det blivande köket och tanken var att vi skulle ha bestämt oss för vilka stommar vi skulle köpa från IKEA.
När vi ändå var söder om stan skulle vi åka till barnens farfar med fru och bada. Maken hade packat väskan med verktyg inför detta, svärfar ska nämligen bygga ut sin altan.
När vi anlände till snickeriet utbröt ett mindre kaos. Barnen rände runt, lyssnade inte och jag blev plötsligt överbefälhavare i stormtrupperna och beordrade ALLA att gå ut. Jag hade innerligt velat ha maken med mig i detta men det var ogörligt. (Fast egentligen vill jag inte alls ha med honom i beslutsfattandet här, jag bara låtsas för att han ska vara mild och lugn.)
Vi kom dit med en tydlig plan, ett vitt kök med gulliga grepp. Men som den vane försäljare han var visade han även upp lite annat smått och gott….bland annat en skiva obehandlad valnötsfanér. Och då ändrades allt, igen. För detta var nästan identiskt med min orginalplan den som hänger på den bortglömda moodboarden.
Maken kom in några gånger och fick saker uppvisat för sig. Jag bad honom visa upp skissen…den som vi glömt hemma…men han hade fått den mailad av mig och den räckte gott för snickaren. I och med att vi nu var tillbaka på träspåret så passade inte bänskivan och diskhon vi tänkt. Inte heller en vit diskmaskin skulle funka. Nu blir det integrerat, tyvärr.
Vi tackade för oss, lovade att maila EXAKT vad vi ville ha och bad honom räkna på en bänkskiva i massiv valnöt samt sockellådor också. Vi kommer behöva allt utrymme som finns att tillgå. Vi ska nämligen inte ha några väggskåp.
När vi satte oss i bilen igen blev det lite lugnare, då mindes maken att verktygsväskan var kvar i vårt hem, 6 mil bort eller så. Vi bestämde oss för att åka tillbaka, köksmötet hade gått så fort ändå. Barnen är som bäst fastspända ändå, det verkar de tycka själva med..
Vi packade om hemma och begav oss mot Ingarö. Där var det full sol och vi tog oss mot Östersjöns strand. Det blåste ganska kallt och vi stannade inte länge men havet, det gör mig alltid lugn. Jag fick till och med några minuter för mig själv att ligga ned och blunda. Det kan låta fånigt men för mig är det sällsynt och mycket uppskattat. Tylla kurade ihop sig vid min sida en stund och det var väldigt kärt.
När vi återvände till sommarhuset (där farfar med fru bor) tog sig maken för att gräva upp hela den plätt som han far annars skulle grävt upp. Jag konstaterade att maken gärna kroppsarbetar om det inte är på order från någon han är gift med. Detta ska användas EMOT honom vid ett väl valt tillfälle. Jag ska bara klura ut hur jag ska få honom att tro att det är han som valt att uträtta arbetet….Det räcker inte med att ha de skarpaste argumenten, man måste vara listig på ett helt annat sätt här.
När vi sitter där som bäst kommer jag på att ”herregud, vi ska hämta en femtonåring vid Brommaplan”. Vi fick göra en hastig sorti. Alla tar barn somnade på stubinen när de spändes fast för att åka hem (jag är något på spåret här känner jag). Vi gasade på (lagligt men bestämt) västerut. Ganska nära vår destination kom jag plötsligt på att vi skulle få hemleverans från Coop. Men ”herreguuuud”. Mer gas (fast såklart inom lagens gränser). Det trista med att jag inte har ett närminne längre är att saker blir så hastigt påkomna. vanligen packar jag resväskan fjorton dagar innan jag reser, nu blir det mer av att jag stoppar en tandborste i bakfickan och bestämmer mig för att inhandla nödvändigheter på plats…typ.
Redan igår var det panik när jag insåg att Coopmaten skulle komma på förmiddagen, det ändrade maken. Så rimligen kunde ju han som bokade om kunnat minnas detta, men SÅ funkar det inte här. Hustrun, alfahonan, hon ska klara ALLT och vara befälhavare över trupperna. detta trots vidbrändhet och att hon numera beter sig som en Sydafrikansk confusion hen (mamma har sett dem, de har noll koll på något och ser ut som höns som tagit amfetamin, förmodligen heter de Guinea Fowl, hur som helst de ser ut som en sketch ur Monty Python.)
Detta ska jag också vända emot honom såklart, vid ett väl valt tillfälle.
Två minuter över fem ringer Coop. De undrar om de har kommit rätt, de står vid grinden. Då blev jag mycket orolig för någon grind har vi inte. Då läste han upp ett regnummer jag kände igen lite vagt, jo, det är nog vårt hus.
Så. allt bockades av, inte riktigt så det var tänkt och nu sitter jag och lyssnar på vågskvalp från Gotland. Frank bad om detta. Han ”snapplar av” av detta. Mycket bra tips för alla er som misslyckats med allt. Vågor is da shit!
Nu när jag skrivit klart ska jag lägga den slutliga handen vid Brysselkexen som jag hållit på med i snart två timmar med avbrott för diverse panikutryckningar. De ska bara skäras, sockras och gräddas. Ni får se resultatet på Instagram senare! Vardagbyanna heter jag där. Eller egethushalle eller 10barnihop, lite olika inriktning men all me!
Ciao!