Jag väcktes i vanlig ordning av knakandet från den nya våningssängen. Frank, han som ligger överst ”smyger” ned. Sen kommer han fram till mig för att kolla läget, jag ber honom då alltid vara tyst och erbjuder honom min telefon för att roa sig själv en stund. Han nöjer sig sällan med detta utan smyger sig därefter in till det rum där Tylla m. far sover. Och sen är morgonen ett faktum. Men inte idag, då gläntade han bara på dörren och försvann ut i matrummet. Jag hade emellertid redan blivit klarvaken. I några minuter låg jag och begrundade mitt ”öde”. Det att ha massor med bra idéer, vilja uppleva saker (böcker, museer, konserter mm mm) men inte ha så mycket som fem minuter om dagen där detta skulle kunna klämmas in.
Jo, jag vet, småbarnstiden är tung, det har jag lärt mig, men jag kan inte låta bli att sakna allt detta.
Medan jag låg kvar i sängen funderade jag över den här smärtan i höft och bäcken. Kommer den någonsin att försvinna eller ens lindras. Idag var det extra allt kan man säga. Jag blev lovad att få tid att träna av maken igår men det brann inne. BIG TIME. Inte en sekund tror jag att jag hade för mig själv innan jag slocknade efter 10 minuter framför SVTplays brittiska deckare Vera. den verkar lovande.
Idag ska vi titta på kök i Nacka. Sen ska vi bada på Ingarö.
Jag oroas över min nedstämda ton här, delvis beror den på att Frank ideligen talar till mig och vill att jag bryter ett pappersflygplan…och att han är irriterad över att hans inte blir lika fina som Sigges….och att Edgar nu vaknat och gnyr av missnöje i min säng.
S.U.C.K. Jag tror att mitt ”liv” ska börja om 5-6 år, verkar det troligt?
Igår drog iallafall markkillen Anders igång med sin skopa, det samlades åskådare omkring. Ett efterlängtat bygge har nu varit igång i en dag och utsikten kommer bli vid. Nu ska jag trösta knyttet. Jag återkommer närjag har nästa ”fönster”….det kan bli vilken dag som helst.
