 |
| Illbatting som vägrar somna i sängen. |
Barn är livet. Det skriver nog de allra flesta föräldrar jag känner under på. Barn gör också att man emellanåt tror att man ska dö i förtid.
Jag har ju som bekant sex barn varav ett spädbarn. Idag när jag vaknade av att hon jollrade var jag så trött att det värkte i ögonen när jag skulle se vad klockan var, 05.00 var svaret. Efter att ha matat henne lite kvicknade jag dock till och vid tio minuter i sex steg jag upp. Jag tänkte att jag kanske kunde få en lugn frukost med DN och lagom mycket joller. Detta visade sig vara önsketänkande. Edgar trippar strax ned från övervåningen och då tar morgonen en ny vändning. Lite mer pyssel för mig, teet kallnar innan jag hinner sätta mig vid bordet och så fortsätter det.
Maken hörs inte, inte heller 4-åringen. Vid pass åtta går jag upp för att se om de sover, jag får nämligen inget svar via sms. Då ligger maken och sover, Frank ser på iPaden. OK.
När klockan närmar sig nio är jag så trött att jag börjar bli orolig för att köra bilen. Maken ska få skjuts till skolan dels för att det är pissväder och dels för att då kan jag hämta honom och slipper vara ensam med alla tre barn i två timmar när jag är så trött. Det enda tråkiga med detta är att vi av barnsliga skäl kör en gammal minivan som drar fruktansvärt mycket soppa. Fast ibland har nöden ingen lag.
Jag får en hej då puss av maken och han säger åt mig att åka hem och vila (jag måste verkligen ha sett trött ut då, för han brukar inte säga sånt till mig). Det tänkte jag verkligen göra idag också. Men först ska jag bara plocka ihop lite grejer till butiken som Carolin ska ta med sig in dit. Sen ska jag sova. Men innan måste jag faktiskt gå på toaletten, det har jag inte hunnit med. Klockan är nu över tio.
Jag bäddar ned mig i Fannys säng för den är på undervåningen. Jag sluter ögonen och då minns jag att jag inte har några byxor. De blev nedbajsade av lilla spädisen igår och lades i tvätten. Jag masar mig ned till tvättstugan och tömmer tumlaren, fyller en ny tvättmaskin, sorterar lite tvätt för det är överfullt och sen lägger jag mig igen.
Då kommer ett sms och skakar om sängen. Jag svarar, väntar på nytt meddelande, svarar igen och nu ska jag sova. Fast jag har hjärtklappning nu. Tänker på att jag måste anmäla till Försäkringskassan att jag ju ska börja jobba snart, tänker också att jag kanske måste ringa för deras system är inte kompatibelt med min MacBook….Ja ni hajjar. Jag satte mig och skrev detta istället för att tvinga fram sömn, det är en konst jag inte behärskar.
Jag drömmer ibland om att få sova ut. det gjorde jag aldrig riktigt då jag kunde, satt ofta uppe på nätterna och läste, sydde eller pysslade med något. Jag gillar när det är tyst omkring, att inte bli störd. Efter att barnen kommit har de nätter jag sovit ordentligt blivit så få att jag nog kan räkna dem. Det tråkiga med sömnbrist är att man blir en sämre vaken person och önskar att ens barn ska somna fort. Jag kan komma på mig redan vid 17-tiden att jag vill att killarna ska sova. Det är ju helt galet, de kom ju just hem!
Man kan lätt få ångest av att man vill att ens familj ska somna. För egentligen vill jag ju sitta och prata, leka och sjunga med dem. Men orken, var är den?
Om inte förskolan fanns vore det ännu värre. Helgerna kommer med vila för somliga, i mitt hus kommer de med en orkan. Jag gör inget annat än planerar för mat, kläder, inköp och ev sportaktiviteter. På det ska man emellanåt träffa släkt och vänner. Måndag morgon kommer som en välsignelse för mig. Att jobba är nästan detsamma. Man kan lämna allt och fokusera på en sak i taget.
När Fanny kom för snart 17 år sedan blev jag så utmattad att jag på allvar låg och funderade på om man skulle misstänka mig om hon flög ut genom fönstret…Det är vad sömnbrist gör med människor. Jag repade mig dock och inga av de övriga barnen har varit lika jobbiga att handskas med som, hon tack och lov. Lilla T som jag är hemma med nu är en drömunge! En sådan skulle man önska att alla fick, varje gång. Sover, äter, är nöjd och glad. Tack för det!!!
De gånger då det faktiskt är lugnt i huset på kvällar och nätter händer det att jag inte kan somna. Då har väl sovtåget gått och det är helt omöjligt för mig att få en blund i ögonen. Det tycker jag ibland om. Då är det så där stilla och tankarna kan vandra ostört. Det är en lyx för mig som ständigt upplever att jag blir avbruten mitt i. Jag märker att jag glömmer saker hela tiden, vad jag sagt, hört eller höll på med. Jag frågar tjejerna om och om igen om deras planer, skolan och så vidare. Det gör dem jätteirriterade. Ibland tror jag att jag börjar bli minnessvag. Men det är nog bara för mycket belastning och för lite vila intalar jag mig, och tar en Trombyl….bara ifall att!
Nu har lilla T vaknat och sitter på mitt knä, jag har glömt vad jag hade tänkt skriva…..igen. Jag är dock en inbiten optimist och vet att det blir bättre, dag för dag. Jag blir hela tiden äldre också så sömnbehovet minskar ju. Det betyder då tyvärr att den sömn jag just nu drömmer om och tröstar mig med kanske aldrig blir av!?!
Nåväl, då kan jag ju kanske vara barnvakt åt mina barnbarn så deras föräldrar får sova. Bara inte alla bestämmer sig för att ha sex barn var för då måste jag kanske fly landet!
Säng säng säng sova sova sova……
#sömnbrist #småbarnsliv #mamma #trötthet #natt #tystnad #ro