Tre månader senare, tillbaka i kräkträsket.

Idag blev Tylla tre månader gammal. Hon följer sin kurva och allt är frid och fröjd men,  hon kräks! PÅ MIG!! Jag har inte kläder nog att hålla oss båda rena och fräscha hela tiden. Det är i och för sig inte ett problem för vi hasar mest runt här hemma hon och jag. Hon hasar inte så mycket men jag. Upp och ned för trappen med tvätt, fram och tillbaka med dammsugaren och emellanåt till affären för att handla mat och blöjor. Detta måste snart gå över!

I lördags var jag bjuden på finfest på Östermalm…DET var ett äventyr. Mest innan kan jag säga för jag skulle vara fin var tanken. Jag hade i god tid bokat in mig hos frissan. 
Det hade kunnat bli en skön stund men jag bokade även tid för mina två illbattingar och det blev allt annat än lugnt. 

Salongen ligger i entréplanet i hennes hem och en dörr ledde upp till deras vardagsrum. Edgar försvann helt plötsligt. Han återfanns två våningar upp under en säng där han hittat en intressant leksakshund.
Det fortsatte i den stilen tills jag ringde maken som fick komma och hjälpa till.

Nåväl, det lockiga håret blev platt och jag kände mig ganska snygg.
När klockan började närma sig sex var det dags att byta om. Klänningen var struken, stumporna, smycken och presenter framtagna. 
Smink på och sen underklänning, klänning, strumpor och vad i hela helvete…det ser ju inte klokt ut!!! Underklänningen sticker ut under fållen och spetsen bubblar sidenet!!!

Upp i garderoben, leta upp andra underklänningen som sedan flera år ligger gömd.

OK, detta är en hållinalltsomrörsigpåettdallrigtssättochknäppsigrenenunderklänning…Inte direkt den storlek som passar tre månader efter förlossning men jag har inget val här och tiden håller på att rinna ut.
Av med alla kläder och i underklänningen från helvetet!
Stön! Den går på med lite knak men då inser jag att nu går ju inte strumpbyxorna på!!
Av med klänningen, på med nylonet, på med helvetesklänningen igen (lite mer knak), sen den rosa klänningen och NU är jag klar!

Det funkar, då ringer 17-åringen och bara MÅÅÅÅSTE ha ett par blå joggingskor. OK jag fixar (oförmögen att säga nej). Kastar mig i supersäkra Volvon som under hela färden, med ökande frenesi, tjuter för att jag inte spänt fast säkerhetsbältena till alla barnstolar!! WTF? Svetten rinner längs ryggraden…inte köra för fort, inte köra för fort…

Kastar mig ur bilen, levererar skor, drar kortversionen av vad som utspelat sig i garderoben, får noll sympati men desto mindre tid, kastar mig tillbaka i bilen efter att jag spänt fast alla bilstolar ordentligt. Styr mot Öfvre i lagom takt. Såklart! Maroon 5 på hög volym och sjunger för full hals, man får passa på när man är ensam..

Jag är först på plats och, visar det sig senare, den enda som ej bär svart. Jag är för övrigt den enda med eventuellt ett undantag som ej befolkar Östermalm. Odd bird alltså. 

Det är kul att komma ut då och då men jag måste jobba på minglandet inser jag på väg hem. Och hitta hårfönen…och kolla upp det där med naglar…och googla vad en Pradaväska går för nu för tiden….Jag är en förortare!!

Älskade Frida om du läser detta tack för senast, jag kommer i svart nästa gång och lovar vara lite lätt salongsberusad så du slipper skämmas;)

Nu ska jag sova! Gonatt!