Första söndagen i mars..
Varje år samma visa, Vasaloppet framför TV:n, jag blir så inspirerad att själv ta mig de nio milen till Mora. En gång har jag också anmält mig men då pajjade ett knä och planerna avstyrdes. I måndags blev det ändå en anmälan till Sveriges näst största skidklubb, Sundbybergs.
Jag har inte tränat regelbundet på åtta år och sedan dess har jag fött ytterligare tre barn. Jag sportade mycket som barn och är uppväxt i en sportfånefamilj. Älskar att titta på skidor och friidrott bland annat, jag hade i det längsta tänkt att bojkotta Sotji men i sista sekund var driften för stark och jag fick maken till att ordna med en månads tittande nu när jag ändå är mammaledig. Jag skäms för det nu när det händer läskiga saker i Ukraina men så illa är det med mig!
Jag gav mig ut på min första löprunda på mycket länge. Jag tänkte en kort stund att jag skulle använda mig av någon kom-igång, intervall för dummies, träna efter förlossningen app men jag var så otålig att jag struntade i det och bara kastade mig ut. Medan jag sprang tänkte jag att vaffan, jag är ju van att träna, är läkare och hur svårt kan det vara att träna sig själv…och så tänkte jag, jag bloggar om det så får vi se!
Min tanke var att springa i ett försiktigt tempo och låta kroppen bestämma hur mycket den orkade. Först blev jag förvånad att bäckenet inte sade ifrån, minsta ungen är ju bara två månader än. Jag sprang tills jag inte orkade mer och gick sedan tills andningen var OK. Sen löpa igen osv osv. I mitt stilla sinne hoppades jag att inte möta någon jag kände, det sket sig efter ca 1 km då min bästis från högstadiet dök upp i skogen. Vi träffas en gång per 15 år så det var bara att stanna och snacka en stund, sen ursäkta sig och fortsätta vidare. Hennes mamma tyckte iallafall att jag var smal….hon ser nog inte så bra, men väldigt vänligt var det.
Det blev 2,5 km på 18 minuter med fem gåstopp och en pratstopp. Vanligen går jag samma runda med hunden på ca 20-25 min i rask takt. Ingen jätteprestation iallafall.
Jag var mycket nöjd och nu tre dagar senare har värken i benhinnorna lagt sig så det ska nog bli en runda senare idag.
Jag tänker att det får vara samma slinga tills jag kommer lite mer i form och då vet maken var han ska hitta mig om jag dör också…
Jag har, hoppas jag, lurat med mig min svåger samt fd grannen från Dalarna och har jag lite tur så kommer min skidförebild, tillika farbror Lennart att vara med på resan. Han har klarat at inte mindre än sex Vasalopp och är även en hejjare på utförsåkning. Firade 80-årsdagen i Kanadensisk pudersnö. Åkte upp i helikopter med ett gäng 25-30-åringar…Fast coolaste brillorna hade han, dem hade jag köpt till honom i julklapp!
Så nu gäller det att få en biljett, inte pajja nån kroppsdel, fixa skidutrustning och inte tappa sugen och få skämmas resten av livet!
En svensk klassiker vore ju drömmen men Lidingöloppet avskräcker, jag fullkomligt hatar att springa. Simning är ju min grej så Vansbro är nog ingen fara…Cykla, hm det verkar också farligt. Jag får köra en halvklassiker kanske!?! Ett annat år!