Jag ska fatta mig kort idag. Tiden är knapp. En resumé blir det. Från i onsdags natt.
Tylla hostade väldigt. Länge. Till slut fattade maken vinken och gick in till henne för att kolla. Hon satt då i en pöl av kräks. Jag kallades in. Jag styrde upp, maken duschade barnet och sedan fick jag sova med den lilla ynkliga ungen; som därefter kräktes ner mig och sängen ytterligare två gånger. .
Maken har ju så svårt för kräks och så. Tvättmaskinen gick för fullt i det mikroskopiska tvättrummet.
Vab i två dagar. Hoppas hoppas att vi andra klarar oss.
Nej. Natten till lördag insjuknar Frank på samma sätt, därefter jag, bara timmar senare. Tvättandet som vi ännu ej kommit i fas med är hotande nära kollaps.
Innan lunch blir även Edgar sjuk. Noll sängkläder finns och tre av fem är utslagna i magsjuka med feber. Maken tar hand om Tylla, djupa suckar och stönanden, Tänk om HAN blir sjuk, han som just börjat träna och ”bulka”…..Ja tänk! Hur skulle det se ut. Jag får honom iallafall till butiken för att handla nödvändiga saker. Han tog till och med sig det friska barnet…..
Allt eftersom dagen lider blir vi alla friskare. Min 39-gradiga feber klingar av, delvis med hjälp av paracetamol men i stort sett läker allt ut inom 20 timmar. Pust.
Nu är det söndag. Maken vaknar några timmar efter mig (halv åtta ungefär) och ber mig ta hand om barnen och morgonen, han måste vila sig. Jag blev väckt kring fem av små barn som ville slingra sig runt mig och hade efter det lite svårt att ligga bekvämt och somna om.
Jag insåg först inte att han var allvarlig. Inte förrän jag stod med all tre bökandes varav en bölandes, i köket insåg jag att maken schappat. Han hade lämnat mig med allt och inte ens stängt toalettdörren efter sig (det är lag här för att undvika toalettdopp) och sedan kurat ihop sig i fosterställning inne i ena sovrummet. Jag gick in för att se om han nu blivit magsjuk. Nej då, han var bara lite trött och jag var ju ändå vaken. Jag kokade iallafall två koppar kaffe, jag tänkte att det var för aggressivt att bara koka en…..han noterade att jag nu var helt frisk igen, det märktes på humöret. Tough LOVE tänkte jag!
Slut på del 1.
Medan jag ståendes intog mitt kaffe hörde jag Suzanne Ostens välbekanta stämma. Den talade om återhållen vrede, ältande och psykiskt sjuka mammor….När jag har det lugnt omkring mig ska jag lyssna på hela programmet och SEN…….