Jag låg och funderade ett tag på vad som skulle göra mig verkligt glad. Känner mig numera lite existensialistisk. Jag hade just sett klart ett avsnitt av min nya favoritserie The Fall. Jag tänkte att snygga sidenblusar, vackra underkläder, en matchande kropp och friheten att kunna styra min vardag precis efter eget huvud, och som vanligt att ha en Porsche och massvis med pengar skulle vara jättetrevligt.
Men sen kom jag att tänka i andra banor. Min drömtillvaro för tillfället är denna:
Vakna av väckarklockan. Sträcka på mig, kyssa min man lite lätt, väcka barnen i tur och ordning. Äta en lugn och sansad frukost ihop med dem efter att de utan knot klätt på sig. Därefter skulle tänder borstas, ytterkläder sättas på och så en trevlig och pratig bilfärd till de olika skolorna/förskolorna.
Sedan arbeta sex timmar, hinna med allt på jobbet på utsatt tid. Inte bli flåsig de sista minuterna alltså. Åka hem på under 20 minuter. Hämta upp glada och friska barn som snällt låter sig spännas fast i bilen och sedan komma hem till maken som står med middagen klar, tvätten struken och huset städat.
Middagen skulle intas under samspråk om allas olika aktiviteter och sen skulle köket städas inför morgondagens frukost.
Tandborstning, tvällstoalett därefter sängen. Saga, godnatt och avslutningsvis lite samvaro med maken kanske en timme eller två.
En perfekt dag helt enkelt.
Jag bedömer mina chanser att uppleva en sådan dag de närmaste femton åren som noll.
Och idag går alla mina tankar till de poliser som var inblandade i nattens biljakt varav en dog och en verkar sväva mellan liv och död nu. Deras anhöriga och arbetskamraterna. En mörk dag för samhället när en polis dör i tjänst när de tjänar oss, medborgarna.
Anna