Suck

Hur gör vanligt folk egentligen? Jag och maken har ett helvete just nu. De två killarna bara bråkar. Inget man säger hjälper/biter/verkar ha någon som helst effekt. Snudd på att det förvärrar situationen. De kör 1000km/h dagen igenom. Enda gången de eventuellt slappnar av är när man spänner fast dem i bilen. Man förstår precis poängen med tvångströjan.

Vi sov över hos mina föräldrar efter julafton. Det brukar vara ganska vilsamt men inte inatt. Jag vaknade av all in egen hosta och sedan väcktes Tylla och Edgar. Jag styrde emellertid om så att mamma tog Edgar och maken fick ta Tylla. Med hjärtklappning låg jag sedan ensam i sängen och försökte somna om. Förgäves.

De tre stora barnen hämtades och vi firade jul för andra gången ihop. Det blev bra men rörigt. Killarna var minst sagt upprörda över att de inte fick paket i en jämn ström även idag….Vid kvart över två beslöt vi oss för att åka hem. Alla somnade i bilen, uppenbart övertrötta. När vi kom hem vaknade de och den höga hastigheten återupptogs. Vid kvart över sju packade vi in dem i bilen igen och styrde tillbaka till orten. Jag skulle lämna två glömda paket till mina tjejer. Då blir såklart ett barn kissnödigt. Han som vägrade kissa innan vi steg in i bilen och bedyrade att han minsann inte alls var kissnödig. Väl hemma hos exmaken vägrade han kissa. Jag gav upp försöken att få honom att kasta vatten och vi gick tillbaka till bilen. Missmodigt noterade jag att exmaken och hans nya fästmö satt bekvämt inlindade i varsin filt och LÄSTE!!! Satan i gatan vad jag längtar efter bara en kvarts tystnad.

Nåväl, vi styrde kosan hemåt men det fortsatt krångla. Tylla höll på att somna men lille F tjafsade så hon vaknade. Då röt det till i bilen. Maken och jag tappade tålamodet helt. Jag beslöt att åka in till city och titta på älgarna i fontänen. Edgar gillade tilltaget. Frank fortsatte tjuta.

När vi kom in till centralstation såg jag de fina ljusen med röda kulor. Titta uppmanade jag barnen. Frank stirrade rakt fram, vägrade titta dit vi pekade och skrek sedan för att han inget sett. Älgarna såg han dock. De var för påtagliga för att undkomma. Jag tog av vänster in på Sveavägen och ungen fortsätter gorma. Han VILL se de röda kulorna!!!

OK, jag körde ned till Adolfredriks kyrka, gjorde en U-sväng och instruerade maken i hur han skulle få pojken till att se kulorna. Men icke, han tvärvägrade i att förstå hur han skulle bära sig åt (ungen alltså) och till slut fick jag veva ner rutan och fota spektaklet. Strax därefter kroknade han. Säkert kommer han kissa på sig inatt för första gången på tre år.

På väg över Tranebergsbron deklarerar Edgar att han är jättekissnödig. S U C K!

-Låt honom kissa på sig , sa maken. Nej minsann, det ska han INTE göra för det betyder mer krångel och tvätt för mig. Jag stannade vid återvinningen (den som för tillfället är helt överfylld. Jag spanade på det par som parkerat PÅ trottoaren och lämnade saker. Likt han i Solidan kollade jag att de kastade sakerna i icke överfyllda kärl. Jäklar i min låda vad de hade åkt på skäll i så fall, någonstans måste ju ångan pysa ut). E kissade snällt, sattes i bilen och pang så sov även han. Mission accompished, alla sov. Innan nio. Maken och jag var helt tysta på vägen hem i stormen. Nu fanns bara ett kritiskt moment kvar. Få in alla sovandes i lilla huset på fairway. Inget är säkert innan dess.

Men det gick vägen, vi är vana nu. Ej stänga av bilen men väl innebelysning. Bädda upp sängar, dämpa belysning, hålla dörren öppen, få av ytterkläder osv osv osv.

Pust och stånk. Nu ska vi förhoppningsvis se något på datorn ihop. Det får bli något lättsmält. Hjärnan är som mos.

God fortsättning. Och, sätt inte fler barn till världen än du orkar söva…..Tips från coachen!