När grottmänniskan kommer fram.

IMG_5088
Som min vän F säger, håll ut ljuset kommer! Här en bild från Kungsan i våras. Vi var där med de tre små. Väldigt härligt var det, och första gången för mig!

Som yngre var jag ganska konflikträdd. Jag är fortfarande yngre…för jag är fortfarande i viss mån rädd för öppen konfrontation (inte i fråga om maken, barnen, föräldrarna, bror och okända dumskallar i ICA-kön) med de där personerna man är bekant med, men inte känner väl och vet (som med familjen) om man kan lappa ihop förhållandet utan större svårighet med. I ICA-fallet  behöver man inte bry sig om utfallet, det gör ju saken lite lättare. (Om det inte visar sig vara ens nya granne…). Men i de fall man hamnar i en situation där det blir nödvändigt att strida. DÅ kan jag faktiskt det. Och konstigt nog blir jag inte så där tramsigt bubblig, känslostormande och galen som i övriga fall. Jag blir iskall. Det skulle man kanske inte vänta sig. Jag som vanligen får massa energi i pressade situationer och snabbt gör något visar det sig nu att jag blivit äldre och kan vila på hanen och slipa på kvivarNA, pluralis. Jag har också vett att be om råd. Det är oersättligt. Men, djupt där inne väcks ändå grottmänniskan, ofta beroende på hur idiotisk motståndaren är. Kände jag mig i underläge kanske tramset skulle ta över men i detta fall har känslorna drabbat min motståndare. Intressant. Det brukar bero på dåligt samvete och rädsla. Jag för min del vet att jag har rätt och att en ev rättslig tvist skulle mynna ut till min fördel. Jag kan alltså vara lite kall och avvaktande.

Nu undrar ni kanske vad det gäller…? Det är faktiskt flera saker på gång. Bl.a frågan om vårt tomt, kommunens, säljarens och framförallt mäklarens ansvar i frågan. FRN är inkopplat och innan sommaren ska det vara avgjort. Men det finns mer.

Nu kanske ni tror att jag är en bråkstake som ofta hamnar i dessa situationer, ni vet, enligt lagen om att en gång är ingen gång men händer det upprepade gånger att man hamnar i bråk med arbetsgivare, kompanjoner, exmän och så vidare, då är det kanske en själv det är fel på….Men nej. Så är det faktiskt inte. Jag har aldrig varit med om detta på mina många levnadsår. Jag och exmaken är ett föredöme, säger många, i förmågan att samarbeta kring allt som rör barnen. Han får låna min bil när han ska på fjällsemester med våra barn och hans nya familj. Mina föräldrar lånade ut sin bil när hans fästmö skulle ta körkort osv. Visst, ibland blir jag ju galen på honom och tvärt om men vi hatar inte varandra. Vi behandlar varandra med respekt och håller ihop när det gäller barnen och jag tycker att han är en bra person och pappa. Hade jag inte gjort det skulle jag aldrig gift mig med honom.

Mina fd svärföräldrar är på min vänlista när det ska skickas julkort, blommor på födelsedagar osv och jag var på hans farmors begravning fast vi då varit skilda i 10 år. SÅ skulle varje skilsmässa sluta tycker jag. Men det var jobbigt i några år. Sorgen över att familjen splittras och över att göra någon väldigt ledsen, det var inget man önskar någon. Eller kanske NÅGON!

Men iallafall. Jag skulle bara berätta att ”when the shit hits the fan” då står ”yours truely” där och avvaktar. Inte förivra sig och skriva saker som:

-Du ditt giriga lilla as, du ska inte tro att du kommer undan detta. Jag ska släpa ditt namn i smutsen och dansa på din grav!

Näpp, mitt undermedvetna är i perfekt harmoni, jag skulle ALDRIG sänka mig till att förtala någon, ljuga eller stjäla. Aldrig!!!

Och med de orden säger jag, Gott Nytt igen.

Ps. Magdalena Ribbing säger att man kan säga det varje dag året om, det är aldrig fel att önska någon välgång. För övrigt har hon förnyat sig rejält tydligen och tycker att man kan ha svart kavaj även om andra har smoking…..undrens tid är EJ förbi. Ds.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen