Jag vet inte ens när jag bloggade sist. Min tid är så knapp. Jag argumenterade med emfas på fikat för sex timmars arbetsdag. Jag sade att det var det enda jag höll med vänstern om. För jag måste säga att nu när vi höjt oss över fattigdomen och börjat uppskatta det där andra i livet utöver att överleva…då framstår 11 timmar iväg från familjen som galenskap. Och inte nog med det. Efter att ha varit alla timmarna på jobbet utan att ha hunnit med lunch där är man inte en rolig och nöjd mamma när man kommer hem. Jag ändrar mamma till människa för jag tror inte att någon fixar den biffen med hedern i behåll. Inte jag iallafall det är säkert.
Forskning visar att vi inte är mer effektiva bara för att vi är längre tid på arbetet. För då börjar vi göra annat. Inte jag då för jag hade så mycket att göra idag att jag som sagt inte ens fann tid för lunch men andra med lite mindre belastning eller möjligen högre struktur.
För mig är det med livet som insats bokstavligen som jag jobbar heltid. Jag försöker verkligen klara detta men det känns ovisst.
Nu försöker jag lägga två pojkar med min tidigare empiriskt bevisat effektiva metod ignorerande. Denna gång går det INTE bra. En tvärvägrar och kastar soffkuddar för att han inte får spaden (som han ej får använda då han kastat även den i golvet tidigare i veckan). Han bråkar då istället och ställer till med otyg. Dessutom har han TVn på för högt och stör då sin bror som egentligen ville lägga sig men nu istället ålar omkring i sängen och säger att det är ”ojättvist” att storebror får vara uppe….Jag kontrade med att storebror inte alls får vara uppe och att han om han lägger sig får riklig belöning i form av guldstjärna och popcorn imorgon. Det går inte jättebra….not. Men nu ska jag avrunda, jag ska ”snurra” honom på ryggen som jag brukar. Det är hårt att ha en massa konflikter med barnen på kvällen när man egentligen mest vill krama på dem.
För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras osv.
Hej!