Girighet – roten till allt ont

 

 

Panamaaaaaaaaa, så ska det uttalas enligt Sveriges radio. Enhetlighet är bra. Att vissa reportrar skulle uttala det hela Pa-nama så som vissa gör är alltså inte rätt. De har funderat på detta tydligen. För min del skiter jag i hur det uttalas, jag är intresserad av annat. Rätt och fel ur ett moraliskt och etiskt perspektiv.

Jag är inte förvånad av den här skandalen. Det som däremot förvånar är att Skatteverkets toppar (generaldirektör Ingemar Hansson och överdirektör Helena Dyrssen) är nepotiska och försöker varna sina polare som nu verkar ha politiska uppdrag. Tänk om vi kunde vara lite mer som islänningar?

Att rika personer vill ha mer är ju känt, alla vill ha mer tror jag. Men att vårt allra heligaste är befolkat med skrupelfria moralbefriade idioter, det kom faktiskt lite som en chock för mig. När hon sedan intervjuades sa hon att hon tänkt fel men att hon aldrig fått tag i personen hon tänkt varna och då var ju ingen skada skedd!?! Hallå!!!!! Hur stor är härdsmältan här? Skatteverket agerar.

Hur kommer det sig att de allra rikaste måste gömma pengar från beskattning? Har vi en för hög skattesats för dem? Sannolikt. Men jag har en vag aning om att de skulle klara sig ändå. För vad kostar det att hålla sig vid liv? Man behöver inte ha 150000kr i lön iallafall och även om marginalskatten är hög så får man ändå ut 77900kr på en sådan lön. Jag skulle iallafall kunna dra runt både mig, de sex barnen och min statligt anställde man på de kulorna OCH ha råd att amortera på det saftiga lånet. Nej, jag tycker inte synd om de rikaste. Jag tycker synd om oss andra. Vi som är duktiga konsumenter, som lånar av storbankerna och gör dem rikare också och som arbetar fast vi inte riktigt orkar och sedan matas med nyheterna om hur världen som vi känner den är att på väg att förändras till det sämre och att vi ska ta ansvar för precis allt vi priviligierade vita människor.

Jag är trött iallafall, närminnet sviktar. Om jag till äventyr skulle ha en miljon eller hundra över som jag ville placera på en skattefri ö, då skulle jag inte ens veta var jag skulle börja leta. Det är också intressant. Jag rör mig i kretsar där moral, etik, lag och rätt står väldigt högt upp på dagordningen. Minsta lilla avvikelse så får man på taften, även om det inte finns något uppsåt. PÅ Sketteverket och i finansvärlden är det tydligen olika. Jag gillar INTE olika. Alla ska mätas med samma måttstock. Och det finns liksom ingen tvekan här om att Hansson och Dyrssen ska bort, utan eventuell fallskärm och sen inte poppa upp som generaldirektörer eller landshövdingar någonstans. De ska skämmas och kanske till och med avkrävas ansvar eller pengar för den delen. Ingen rök utan eld. Man har inte dåligt omdöme EN gång i livet, då är man inte personlighetsmässigt stabil.

Så, nu till nästa sammanflätade punkt. Nepotism och korruption. Den lever och mår bra här i landet. Jag trodde länge att det inte var så illa i Sverige. Det var fel. För att komma fram i arbetsliv och annorstädes ska man känna rätt folk. Man ska ha kontakter och rätt familj. Det är inte så konstigt men det är FEL! För det ska inte vara så att vad ens pappa gör ska avgöra hur snabbt jag ska få en viss tjänst. Det ska heller inte spela någon roll vem din mamma är i den bemärkelsen att du inte ska få ta skit för något någon annan eventuellt gjort eller trampat på tårna… Alles klar? Men i monarkins Sverige sväljer vi en hel del nepotism skit. Republik, det hade varit ett litet, litet steg i rätt riktning.

Jag är som sagt inte förvånad vad gäller girigheten. Jag tror att den är roten till allt ont i världen. Från den minsta lilla klanhövding som krigar och stjäl getter på savannen till högsta hönset i en storbank. Alla vill ha mer. Ibland frågar jag mig vad som driver människor. Är det pengar? Status? Lycka i form av snygg bättre hälft? Välartade barn? Status…..vad fan är det? Jag har noll status. Jag skiter i sådant. Jag blir mest orolig när någon kommer med tunga kedjor runt halsen i en fet bil och har välmanikyrerade händer. Då tror jag att något fattas dem, det som betyder allra mest. Kärlek. Men har man inte det, då kompenserar man med det som är enklast att skaffa, materiella ting. Så egentligen är det lite sorgligt med status. Det är en markör på att något skaver.

Meeeeen det är ju lätt att säga när man sitter här klockan fyra på natten och inte kan sova pga värk. Jag är bara avundsjuk. Nä, det är jag faktiskt inte, jag har ingen lust att köpa saker längre, iallafall inte sådant som ger enbart status. Jag vill ha råd med ett hönshus. Det är min mest efterlängtade ägodel. Jag ska styra om här, jag ska ha andrum. Jag vill baka och testa Floating. Jag hörde igår att man blir en ny människa av det. Kanske det är en bra affärsidé? Att bygga ett vilsamt rum med en stor vattentank där man kan spela delinljud i? Så kan alla mina rika grannar komma och slappna av hos mig från sitt stressiga liv! Vilken toppenidé! Så kan jag sälja på dem asdyra vaktelägg också. För tydligen säljer vissa saker ännu bättre om de är DYRA!!!?? Då antar folk dels att det är bra grejer samt att de kan visa upp att de har RÅD med dyra grejer, bra eller dåliga. Vrickat va? Ma vill skilja ut sig genom att slösa. Vaska champagne och så. Jag skulle aldrig i livet hälla ut champagne, jag skulle dricka hela flaskan eller kanske inte hela men två glas iallafall så jag slapp bakfyllan och sedan spara överbliven dryck och ha i matlagningen. Så jobbar jag. Det är banne mig respektlöst att hälla ut dyr t vin som en vinmakare lagt ned sin själ i att producera. Men så kanske dessa personer inte vet något om champagnetillverkning eller hur bönderna i Frankrike har det. Kanske inte heller bönderna bryr sig? De fick kanske bra betalt för druvorna så de kan lyxshoppa och höja sin status? Nä, de vintillverkare jag känner är ganska måttfulla och jag lovar er, efter att en varm sommar på nåder blivit insläppt på Chateau de Pierrails vinfabrik har jag den allra största respekt för vad dessa människor arbetar med. De älskar sitt vin.

Nu ringde klockan. Vi ska gå upp, jag ska åka till min arbetsplats och försöka härda ut en dag till. Inga värktabletter har jag hunnit hämta ut än, jag glömmer hela tiden och finner inte riktigt tiden att gå till apoteket trots att det ligger nära. Men på lunchen kanske, ja det ska jag testa!

 

Tjing!