Tylla talar ut. Min mor, min mor, varför försöker du överge mig?

IMG_3312
Här är jag, jag är INTE nöjd med sakernas tillstånd. Lämna mig så där utan anledning….fattar hon inte att jag får dödsångest???

Hej igen! Det var inte så länge sedan sist. Det beskriver väl om något min outhärdliga situation! Min sk. mamma tar inte sitt ansvar. Hon försöker skaka mig av sig. Det har pågått en tid men nu tagit sig helt orimliga proportioner. Tidigare blev jag ju buren, först inuti själva mamman, sedan i famnen, på armen och därefter mer och mer avlägset. Bäras på höften!?! Vilket svek!

Sedan jag lärde mig krypa, stå och nu gå relativt obehindrat lämnar hon mig helt ensam, långa stunder! Jag har förstått att hon måste iväg för den där egentiden under dagen tio timmar vareviga dag (då lämnas jag ju tack och lov till folk som faktiskt gillar barn och vet vad de håller på med) men när hon sen är hemma för att ha kvalitetstid med sin avkomma och då framförallt MIG eftersom jag är den minsta och sötaste, då går hon ändå iväg!!!! Helt otroligt! 

Jag skulle kunna ge tusen exempel på detta men jag tar det mest aktuella. Igår försvann hon spårlöst en hel evighet. Hon var borta så länge att jag inte mindes henne när hon kom tillbaka.

De stunder hon försvinner lite kortare så kan jag minnas henne och fortsätta skrika tills hon är tillbaka men igår då kom jag alldeles av mig och började leka istället. Förstår ni vidden av detta? Hennes beteende suddar ut mitt närminne! Jag håller kanske på att bli utbränd? Baby burnout, minns var ni hörde det först!

FullSizeRender
IIIIIIIIIIIIIIII, mammaaaaaaaaaa! Vart ska du flytta? Kom hiiiiit! Överge mig inte, jag behöööööööver dig!

Idag samma sak. Plötsligt bestämmer hon sig för att utforska världen på egen hand och bara går ut genom dörren. Hon försökte bortförklara det hela med att hon snart skulle vara tillbaka, att jag ju kunde se henne hela tiden och att det regnade och var kallt. Hon är verkligen korkad! Jag skiter väl i om det regnar småspik på mig, jag vill vara nära min mamma, kosta vad det kosta vill. Och på vilket sätt skulle det hjälpa att jag SER henne lämna hemmet? Det är ju som kinesisk tortyr för någon i min utvecklingsfas. Och med packning, hur ska jag kunna veta att packningen är sopor som förvaras i en soptunna. Jag tror ju att hon tänker lämna landet. Jag ska se till att gömma hennes pass. Utstuderat elakt är vad det är. Hon är totalt ignorant alltså.

Man får ju hoppas att hon inte får för sig att bli barnpsykiater, då riskerar ju en hel generation gå under. Jag fick alltså stå där och se henne gå med sin packning ända bort till vändplanen för att sedan dröja där ett tag och sedan komma tillbaka. Vad handlar DET om? Stå och vänta och göra akrobatik när jag lider helvetets alla kval ihop med min andre förälder. Han som bara duger när mamman latar sig på sin ”egentid”….ja, vad ska man säga? Jag hoppas att jag växer upp riktigt fort så att jag kan konfrontera dem båda med detta. Jag hoppas de månadssparar åt mig så att jag har råd att gå i terapi senare. Jag har redan bestämt mig att skriva en bok om detta. Det var tydligen någon dotter till en annan Anna som hade för många barn för att orka ta hand om på ett bra sätt som också skrev en massa om barn och barnuppfostran. Kanske det hänger ihop med att de båda heter Anna? 

Jo, de har lurat av mig blöjan också. Jag försökte verkligen ha den kvar, såååå bekvämt. Hade jag förstått bättre skulle jag fortsatt att kissa i den men det bara blev så att jag tyckte toan var roligare. Så nu försöker de reducera intaget av vätska till natten. Är det tacken för att man sparar på blöjpengar det? Tragiskt!

Nu ska jag vila mig, jag har mycket att göra imorgon. Jag tänker lägga ytterligare lite kraft på att nagla mig fast vid modern. Jag kan inte acceptera att jag måste gå hela tiden och vara ensam med mina bröder, systrar och pappan. God natt!

 

IMG_3260
Den där resan till London satte sina spår, jag kan fortfarande inte ha normala skor. Tån bara blöder och blöder. Idag var det extra besvärligt för det var svinkallt och jag fick stå ute på en skolgård i minst en halvtimme i väntan på rektorns tal och ballongsläpp.

 

Hej!

Ååååå vilken dag, skolstart, nya saker på jobbet, migrän och en viss förväntansångest inför morgondagen då jag har ett möte och ska vara på minst tre olika mottagningar/avdelningar. Det suger lite kraft ändå att hela tiden göra nya saker. Och det har pågått sedan i måndags. På hemma fronten är det också lite galet. Tylla som tar stormsteg i utvecklingen framåt har blivit lite mammig. Kanske LITE är årets understatement. Hon är mer som en igel. Jag kan inte gå på toa, åka snabbt till butiken eller byta våning i huset. Nu på kvällen utbröt kaos när jag skulle gå ut med soppåsen, det var som om hon trodde att jag skulle ta en walk about på ett år eller två…

Men det är intressant att alla barn ändå följer samma utvecklingslinje. Man känner igen de olika faserna och kanske det blir lite extra tydligt när man har sex barn. Det tar ju tre gånger för saker att sätta sig och jag har fått dubbelt av det. Kanske man ska arbeta med barn ändå? jag som alltid tyckt att det skulle vara obehagligt, att behöva konfronteras med barn som lider och har det svårt. Mina barn är ändå trygga tänker jag, vi hör och ser dem hela tiden (bokstavligen).

Vi har kämpat på med sängvätning och så lite, inte ett stort problem men det känns som om vi måste ta vårt ansvar där och inte bjuda på vätska vid läggning. Det är ju något av en kamp men jag har bestämt att dra ned på 10 ml om dagen så att volymen i blåsan inte blir så stor. Jag liksom avgiftar dem. Som på jobbet, nedtrappning. Det måste vara skönt för barnen att ha så kloka och ansvarsfulla föräldrar, de kommer uppskatta det senare i livet även om det är svårt att förstå för dem nu.

 

Ja det var väl allt, lilla T sover så gott, lilla ungen utan framtand. Kanske det är därför hon är så mammig? Hon känner sig skör…..

Gonatt!

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen