Halåååååå! Ååååå jag bara måste få dela med mig av min dag, den har varit såååå häääääääääääääääääärlig! (Ni fattar av den överdrivna mängden ä:n här att jag tar i lite, pyttelite med i, litet i, ensamt, solitärt).
Jag jobbade in lunchen, det behövdes för det var sån himla rush på jobbet, det berodde på att de andra hade annat för sig, så jag tog deras bitar också. Men det gör jag gääääärna, det är så härligt att känna blodet rusa. Helt ärligt, jag trivs sååååå bra! älskart. För man känner liksom hur behövd man är när man ombeds komma en halvtimme innan man börjar, får gå när man är klar men sen har möjlighet att stanna EFTER att jobbet är slut om man är verkligt intresserad. Förstår ni vilken viktig (och underbetald) kugge man är i hjulet då? En verklig ”life saver”!
Jag gjorde klart så fort jag kunde, smsade till alla i familjen att jag var på väg så att jag eventuellt skulle kunna plocka upp dem på vägen för att få en trevlig stund i bilköerna. Men nej, de var redan hemma, så jag fick njuta av mitt eget sällskap, och radion. (Splendid solitude).
När jag kom hem hade maken ordnat röd matta för att verkligen få mig att känna mig hemma, han hade också dragit igång tagning av lyckligt nedsmutsade barn (läs, jag fick gå i leran vid sidan av grusgången IGEN för att han inte orkat/kommit ihåg/brytt sig att ställa dem sär de inte står mitt för dörren). Jag kom in, fann att den nysnickrade hallmöbeln var lika fin som vanligt och att jag även här blev välkomnad på allra bästa sätt! (Läs var glad att klara lårbenshalsen när jag snubblade fram över tio par skor. Hur är det ens MÖJLIGT med bara sex personer hemma???? Lägger de ut extra puck bara för att ??).
Maken fick en kyss i nacken (ilsken blick) och jag tog mig ut i köket. Där hade han förberett så fint och satt på ugnen (läs: gjort hälften av det jag bett om och satt på ugnen utan att ta ur plåten så att det osade bränt långt ut i hallen). Sen började jag med middagen. Jag hade ju jobbat in lunchen så jag var ganska hungrig, men det är ju en BRA sak har jag förstått. Vi ska ju svälta lite lätt för att leva längre och undvika metabola sjukdomar. Men jag hade ju de övriga att tänka på. Jag fortsatte på det maken påbörjat och sen serverades härliga vegetariska pizzor till alla och vi njöt av härlig samvaro vid det suuuuuper fina suuuuper ellipsbordet, helt som vanligt! (Läs: jag åt ensam med Tylla som fick falukorv och dinosauriemakaroner som var överskotta. Edgar vrålade vid min sida att pizzan jag gjort till honom var helt fel, trots att jag gjort EXAKT vad han ville men tydligen gillar han inte ost….eller gurka eller varmt alls. Frank ville ha varmkorv och den minipizza jag köpt färdig var också fel, maken plockade genast fram bacon för att undvika att äta vegetariskt och jag kände hur jag dog inombords.)
Så nu kära vänner sitter jag här i kvällssolen och bara vilar (skriver av mig ilskan så att jag ska kunna stå ut med att vara i samma hus som allihopa (utom Tylla då och Inez som var helt strålande på allvar).
Imorgon får vi lite sovmorgon tydligen på jobbet, vi kan komma in 7.30 istället för 7.15 (arbetstiden börjar 7.45) och sen är det kort dag, 14.30 för att kompensera för att man kommer in lite tidigare övriga morgnar. Så det blir en häääääärlig fredag, det känner jag redan nu!!
Allt gott alla finingar där ute, må blodtrycket vara med er!
Japanska sötsaker är verkligen speciella.
Din vardag är också speciell i den bemärkelsen att det är inte många som skulle orka med den OCH beskriva händelserna och känslorna så nyanserat och underhållande som du gör. Heja dig.
Hejningen mottages tacksamt. Idag känner jag mig manad att skriva en smärtdagbok….eller möjligen en brinnande inlaga i hur man ska kunna återinföra tjänstefolket på ett PK sätt….Nu, mot stora sjukhuset!
Anna