Men vad är detta? Jag blir mer förkyld och inte mindre. Känner mig som en 80-åring med snoret rinnandes ur näsan. Och jag som började bli sjuk redan förra måndagen!?! Segt är ordet. Och ändå måste jag skriva, för jag dör av tristess. Nu sitter jag i mörkret med en liten kille som tror att levande svampar ska äta upp honom….såklart. Det vimlar av levande svampar här hemma!
Men då passar jag på, för att ligga platt på rygg, det är inte riktigt bra för mig.
Maken äter i köket. Det är hans grej just nu. Först äta vegetariskt (mkt motvilligt) för att sedan äta ytterligare ett mål (oftast baserat på dött djur, men just idag verkade det vara gröt och banan) så att jag ska förstå hur utbota dumt det är att inte äta kött, klyftpotatis och bea veckans alla dagar.
Jag har nu officiellt varit nyhetslös i sju timmar. Det har gått förvånansvärt bra. Sannolikt pga att jag har haft fyra barn och en man här hemma….Han ska egentligen spackla och gipsa kring dörrarna men har hållit på med lite olika projekt som jag bett honom om och sedan börjat spåna på ett litet bord vid soffan…det avstyrde jag (hoppas jag) för jag tycker att vi/han ska fokusera på att slutföra några av alla projekt som påbörjats istället. Dörrar, väggar, gardinstänger, golv, måla i tak på vissa ställen och så….se till att få det där förrådet i rullning. Men han gillar att sprida sig tunt och ffa på GOLVET! Och jag vet, jag har många projekt i luften men inte mer än 2-3 åt gången numera. Jag har lärt mig att det brukar räcka så om man ska ro något av dem i land.
Jag fick en lustig kommentar på bloggen idag. Den handlade om att mitt tidigare inlägg där jag är låtsas vara min make var helt meningslöst…och att jag var en komplicerad och speciell person. På fråga A svarar jag: Vad finns för mening med något alls? Man måste ju vara religiös för att se någon som helst mening med livet och varför inte bara ha lite kul medan det varar. Och på fråga B svarar jag : Tack! För jag tycker att det vore fruktansvärt att vara förutsägbar, platt och okomplicerad. Det tangerar ju att vara en sjögurka. Men alla är vi olika, vissa söker en djupare mening i även ett tydligt påhittat och förhoppningsvis humoristiskt blogginlägg, andra läser in annat. Som att jag driver med hela vår situation och pekar på olikheterna som gör att vi hela tiden stöts och blöts och i bästa fall lär oss något och utvecklas…Jag för min del läser ju knappt bloggar. Jag läser just ingenting. Jag ägnar mig åt att tänka, försöka få rätsida på hur fasiken världen är beskaffad osv. Men sen funderar jag på varför jag funderar på det och inte bra skiter i allt och går in med full kraft för att vara snygg i håret och ha välmålade naglar….och väldigt mycket sex hela tiden……eller så.
En helt okomplicerad människa kanske inte funderar på precis allt den stöter på….kanske det är eftersträvansvärt? Kanske det är sådana som får ekonomin att växa, hjulen att snurra och TV-soffan att bli så där härligt kroppsvarm? Jag har alltid stretat emot, jag stretar ju t o m emot mig själv. DET är minsann inte lätt! Men jag tycker jag lär mig saker på vägen (även om jag nu tillfälligt stängt av input från media ett tag pga lackade ur på att jag redan tycker att jag hört allt) och på så sätt blir jag en bättre människa, mer mångfacetterad.
Nu sover den lille killen med svampskräck. Om några timmar kommer han tassa in till mig och lägga sitt vänstra ben över min ömmande höft. Tur att man är så utmattad att man inte ens märker det.
Sov gott alla älskade läsare, jag liksom glööööder för er, jag älskar när ni interagerar. Då känns det som om det finns en mening även med mitt lilla liv (utöver att jag har barn och så då…).
Anna