Cecilia fattade helt rätt, jag är lite intern nu men en av mina vänner (äkta vän från förr och nu FB-vän) såg bilderna jag fotade ur dagens SvD och kommenterade direkt precis det som komma skulle. En sekund tänkte jag att jäklar vad förutsägbar jag är…jag får skriva något annat, men nej, jag ska göra det jag tänkte från första stund.
Jag läste i magasinet som följde med tidningen imorse om en ung tjej, tydligen bloggare och författare (preciiiis som jag vill vara) som bara äääääälskade långa frukostar. Hon dukade fram ALLT i kylskåpet, scrollade sig igenom ALLA sociala medier och bara njöööt!
Först trodde jag att det var ett skämt. Det var liksom så långt från min verklighet att jag inte alls kunde relatera. Så jag läste noggrannare i hopp om att finna nyckeln till ironin…no such thing. Sen funderade jag lite på hur många i hennes egen generation/livssituation som ens har en papperstidning och är intresserad av att läsa detta.. osv osv.
Jag kan inte minnas att jag höll på så där när jag var barnlös och sambo…jag njuter inte alls, jag har alltid ett mål, jag får fan panik av att sitta och njuuuuta. Jag vill göra saker, har planer och visst, jag scrollar sociala medier men njuta gör jag av solnedgång, soluppgång, tystnad och att få simma rakt ut i ett hav, mot horisonten. I hennes ålder hade jag väl för övrigt tre barn redan så jag har aldrig haft en chans att utveckla detta tror jag. Jag undrar hur den här typen av personer kommer att klara föräldraskapet. Eller, det var kanske konstigt och elakt skrivet, de får säkert barn som också chillar, äter och scrollar. Som Schulmans…. Inte som jag har det med barn som kräver uppmärksamhet, är excentriska, egotrippade och fullständigt skiter i att jag vill dricka kaffe i lugn och ro och se det rosa skimret på himlen stiga.
Min morgon var mer: unge på skallen, två som gallskriker i vardagsrummet kring vems iPaden egentligen är och sedan rusa upp för att halka omkull i ett inferno av pärlor…ish.
Jag bestämde mig för att framhärda (dvs kämpa emot impulsen att gå upp och sätta fart på hushållsarbetet etc) och stanna i sängen, det hade jag liksom förtjänat. Maken fattade inte alls varför just jag skulle få göra det men jag var tydlig. Övertydlig möjligen. Han gick upp och vågade komma tillbaka utan kaffe…..!?! jag fattar inte hur han tänker alls. Först var han gullig, kramade mig och berättade att veckan (när jag arbetade kväll och alltså lämnade honom helt ensam med hämtningar, middag och läggning) hade gått strålande tack vare att jag curlat honom med färdiglagade middagar och vissa dagar t.o.m dukat bordet och sedan tagit all tvätt och plock mm. Och så vågar han gå in i sovrummet när jag VILAR utan kaffe. I sanning en helt tondöv man.
Jag gick iallafall upp till slut. Jag skulle sälja lite jox som jag inte behövde och det visade sig vara två mycket trevliga kvinnor från trakten som delade många av mina intressen/övertygelser så jag anar att jag kommer se mer av dem.
Dagen förlöpte rätt OK fram till den punkt där min make beslöt att avbryta sitt byggprojekt…han fick inte till det riktigt. Han bad om hjälp två gånger under processen. Första gången var när han inte kunde få laservattenpasset att funka…jag, som aldrig hanterat något sådant pga klockrent ögonmått, funderade snabbt ut att det inte var fel på det utan att han i solskenet kanske bara behövde skugga lite där han skulle mäta….DÖH!!!
Sen tillkallades jag i ett annat kritiskt moment för att lösa hur man får fram en rak linje genom olikhöga papprör….Någon gång där började jag fundera på hur olika han och jag är. Jag har visserligen en jäkla massa idéer dagligen men när jag väl ska genomföra dem har jag en klar och tydlig plan. Jag hittar liksom inte på under arbetets gång hur man ska lösa saker, eller ibland, när jag syr och stickar kanske jag gör det, men om jag skulle bygga ett förråd…då skulle jag nog göra någon form av ritning innan….Han avbröt, åkte till Bauhaus och imorgon blir det andra bullar. Det ska jag se till.
När han kom hem från affären stack han in huvudet och undrade om jag tänkt på middag…..?
Mitt svar var snabbt och dödligt. -Nej, vad har du tänkt kring middag?
Sen började jag i inkonsekvensens tecken att laga just middag, för maken och barnen. Barnen fick falukorv och små fina farfalle som jag köpt i Frankrike. Maken fick entrecote och ugnsbakade rotsaker/grönskaer. Han blev eld och lågor, sa att han älskade squashen (som han brukar gilla) men menade egentligen sötpotatis som han brukar hata….Tricket är att skära allt i för konsistensen lagom stora bitar, ha på rikligt med olivolja och sen inte snacka så mycket kring vad man har i.
Har ni läst kokboken ”Om jag var din hemmafru”? Jag har inte lagat en enda sak ur den boken men läst förordet. Det är så sjukt roligt och jag anar att Lotta är typ manisk eller något. Det är mer en humorbok än något annat. Och jag känner igen mig i det där…att skriva och prata på….komma på nya saker medan man skriver/pratar och ha ett väldigt driv. Men jag delar nog hennes syn på matlagning också. Jag liksom kastar ihop saker som jag vet funkar, varierar mig ganska lite i och för sig men det blir ständigt nya rätter. Idag lyckades jag trots noll tid och planering att laga så god mat att jag fick lust att bjuda några på middag. Några kollegor, några gamla vänner och kanske nya bekantskaper. Jag börjar med att fråga C om hon och hennes familj vill komma till Casa Chaos ihop med Sussi och grabbsen…jag tror det skulle bli superkul, det var för länge sedan vi sågs ju…..
Nu ska jag sova. Eller jag ska njuuuuta, det är det jag gör när mörkret faller, barnen sover och jag får vara ensam med mina tankar och datorn.
Kram