Lustige lille Edgar – Voltaires vardag

Vackraste färgen just nu är blodrött tycker jag. Rådhusvin står högt upp på listan….Notera samlingen med pinnar jag också bär….

Inte helt frisk alltså…även om systrarna gjorde sitt yttersta och framförde Grease i köket gick hon att hålla vaken längre än till halv sju. Jag filmade de galna barnen, en klädd som Harry Potter, en Spiderman och Tylla som bökade fram en haremsdräkt ur lådan. De äldre var ej utklädda men levde ut ordentligt, så pass att jag ABSOLUT ICKE fick lägga ut den fantastiska videon….men jag lovar, de är helt ”out of control” trots att jag har EN regel här hemma, vi varvar NED inför läggning. Ingen fattar det, inte maken, inte barnen, inte nån och jag …jag filmar eländet…

Idag var jag hemma med Tylla, hennes sega hosta och snorighet släpper inte. Hon behöver vara hemma några dagar. Jag skulle ta måndagen, maken tisdagen. Så var det sagt. Vid 11 ringer maken…panik! Jag hade tydligen sagt att jag skulle ta onsdagen och torsdagen en gång för länge sedan….men pga telefon som havererat (kalendrar som inte synkar ( egentligen dåligt närminne) så glömdes detta bort). Därför blir jag hemma två dagar och så får han ta de övriga dagarna..som vi båda förträngt. Kalabalik på hög nivå.

Här ett exempel på något som hade kunnat knäcka mig totalt. Står och äter glass på pappans dator medan mamman bakar surdegsbröd. Det gick åt fanders för övrigt, brödbaket alltså. NÄR ska jag sluta försöka baka bröd? NÄR??? Då jag kastade mig fram för att rädda datorn flydde dottern men sprang då rakt in i laddsladden så allt hotade att fara rakt ned i betonggolvet….Trygg Hansa har gjort en såååå dålig affär när de kom hem och sålde in sig hos oss. Trots att jag påpekade att vi hade vilda barn vill de ha oss som kunder. De kanske använder oss som en referens på hur illa det kan bli som värst…?

Det är inte första gången detta händer heller, jag lovar saker som jag glömmer bort eller skriver upp på fel ställe och sen….swosh, som bortblåst. En tandläkartid fick avbokas, ombokas och avbokas igen idag också. Nu får det bli av på semestern.

Jag försökte hitta min mattork, det var ej möjligt. Då kom jag på att människor innan oss torkade växter på helt andra sätt, min mamma med förresten. Det gick bra på det sättet med. Plockat på en torr dag osv osv. Jag hörde en klok sak som Göran Greider sade idag på P1 (och ni som följt mig länge vet att han inte är överst på min lista av folk jag orkar lyssna särskilt länge på utan att bli galen). Han berättade om sin åldrade, 90-ish mamma som är av en annan sort, min farmors sort, (nästan, hon hamstrade väl lite mer än genomsnittet men inget fick förfaras) som medan vi toksorterar, klimatkompenserar och har ångest över de nya brallorna vi nyss köpt eller flygresan vi gjort, så sparar hon sina pappåsar, konsumerar väldigt lite och lämnar nästan inget klimatavtryck alls. Vi har mycket att lära där! Det borde vara ett krav att alla tonåringar med WiFi-krav bor en månad hos en person över 90 på landsbygden och bara observerar, och håller käft!!

Tills jag hittar ett bättre ställe hänger de här, bredvid mitt sakrala loppisfynd!

Varde veggo! Här fick jag trolla lite. Butter nut och rödbetor som var färdiga innan fick topping av fetaost, olivolja, hackad hasselnöt och trädgårdens sista kryddor, och så skjuts in i ugnen! Jättegott!

Hur som helst. Min dotter nummer två (hon kallar sig nummer ETT) kom tidigare idag, lite oväntat men hon är inte vegetarian så jag kan alltid rassla ihop lite extra mat alternativt stå över själv. Sen dök två till döttrar upp, vegetariska sådana, då blev det andra bullar…..tur man är en hamster och sparar mat i kylen om något blir över.

Kanske det ligger en släkting därunder? Väldigt många löv att ta hem också….

Jag gick iallafall iväg för att hämta ene sonen, den lustige lille, från förskolan. Äldste sonen skulle ha utvecklingssamtal så han skulle stanna i skolan tills maken kom. Jag tänkte att en skogspromenad skulle göra oss båda gott.

Halvvägs bestämmer jag mig för att gå en annan väg, utforska lite. Vi har ju bara bott här drygt fyra månader och jag tycker att man ska hitta där man bor. Mina barn är ju av den rörliga sorten och jag känner att jag måste kunna skogarna här så som jag och min mamma kände till skogen där jag växte upp. Varje vrå alltså. Jag vek av, in på en upptrampad stig. Plötsligt ser jag stenar som påminner om en gammal husgrund….trevligt tänkte jag, det förklarar alla hallonsnår kanske? Det är en skog som består av både av löv- och barrträd. Jag spanar alltid efter svamp men har trots flera besök inte lyckats hitta något häromkring fast jag varit på olika (felaktiga) ställen. Några meter senare ser jag en underligt placerad skylt. Skymd av en stor ek. Där står att här finns gravar efter bronsåldern, tre stycken, outgrävda. ÅÅÅÅÅÅÅÅ vad spännande! Jag bor kanske 600m från en bronsåldersgrav! Jag bara älskar sådant, spännande för barnen också.

Jag läste skylten noga och fortsatte sedan mot skolan. Plötsligt minns jag att lille E har problem med att samla saker på marken. Det är inte ett stort problem om man bara går från skolan till bilen….men från skolan via bronsåldern och hem…det kan bli mycket knivigt.

En liten kille ville ha en loppa gjord när jag kom till Munde, jag visade, förklarade och tvingade honom att göra den ihop med mig så han lärde sig. Först ville han INTE, jag skulle vika. Nej sade jag (alltid med viss rädsla för att barn jag inte känner ska springa hem till sina föräldrar och tjalla på mig så att soc. kommer och tar mina barn för att jag är den elaka häxan från Väst) och förklarade att om han inte gjorde själv skulle han inte lära sig….Och han vek och blev sedan mycket stolt över vårat joint venture.

Edgar gjorde klart vad det nu var han pysslade med och sedan gick vi ut. Direkt började han samla på ruttna löv, småsten och pinnar. Ja, ja tänkte jag, bara det inte är våta sopor….

När vi kom in i skogen berättade jag om gravarna. Han var helt oberörd av detta. Han plockade och plockade….sen började han gråta, han fick inte med sig allt. Jag sa:

-Du kan inte plocka alla löv, ta bara de finaste, så gör jag. Nej, det gick inte. Han fick göra så som vi gjort tidigare. Han tittar upp i himlen och jag leder honom, storgråtandes hemåt. Då och då snubblade han på alla rötterna på stigen och då blev gråten ännu värre. Han tyckte så synd om sig själv som inte kunde få med sig skogens alla löv, kottar, pinnar och små stenar hem. Jag babblade på om järnåldern….

När han lugnat sig lite började han välja ut de löv han ville ha. Ett svart fick han gå tillbaka och hämta, det hade tydligen etsat sig fast i hans hjärna som en reaklänning från Cos hos mig. Han fick gå. Vi fortsatte ett slag till på samma galna vis tills jag pekade på ett halvt omkullfallet träd. Då säger han plötsligt:

-Jag känner igen det här. Humöret steg, han tog täten och i ren lycka ropar han till mig:

-Det är Trulleskogen, det är TRULLESKOGEN!

Vi tittade på Trules hus och sen var han lycklig hela vägen hem. På vägen upp mot vårt hus ser han plötsligt att hela backen är täckt av orangea löv.

-Mamma, jag behöver ju inte plocka alla löv i skogen, det finns ju HÄR!!! Sann lycka för oss BÅDA!

Igår tvingade han mig att läsa Bröderna Lejonhjärta för honom. Jag sade först nej. DU kommer bli ledsen, JAG kommer bli ledsen, jag klarade aldrig mig igenom det första kapitlet ens…jag bara grät.

Han var bestämd, han skulle höra den. Jag vek ned mig. Jag fick den av min farbror och faster när jag var 10 år, det har jag skrivit själv.

När runan från Jonatans fröken kom började jag gråta, precis som då för 36 år sedan, jag tog mig igenom, för Edgars skull. Han låg och gjorde en poäng av att han minsann skrattade sig igenom den sorgliga passagen….jag var inte helt övertygad.

Ikväll vid läggning frågade jag inte om boken. Hans pappa hade läst en Sunebok för båda pojkarna (helt ärligt är den boken så fruktansvärt dåligt skriven, det känns som om de haft en vag plan för storyn och sen bara kastat ihop olika välkända uttryck, inte lagt ned någon möda alls på språket. Tätt omslingrade…va? Låter ju som Lady Chatterlys älskare!?! Det var fler töntiga formuleringar som jag inte ens orkar minnas för jag lägger inte tankekraft på sådant längre, jag måste försöka rekapitulera min kalender…och makens) så jag fick spara rösten. Då säger han plötsligt:

-Mamma, igår, när jag sa att jag skrattade och log….då var jag ledsen, jag grät….det var en besvärlig bok.

Jag kunde inte annat än bekräfta honom och sa att det var mitt fel, jag skulle aldrig låtit honom få höra. Sen avledde jag honom med bronsåldern och det faktum att han ju varit i Richard Lejonhjärtas slott….och att boken blir bättre på slutet…Katja och Tengil och så…och Orvar som är dömd till döden i grottan….? Öh…hur tänkte jag där? Imorgon blir det Emil. Jag vill ha palt i Anton Svenssons ansikte, Kommandoran i varggropen och sen fulla höns och smågrisar. Döden….nej tack. Inte just nu. Eller, det går bra om de dog för 1000 år sedan, då får man mening och sammanhang här på Mälarön, Vikingarnas vagga….;)

Lille gullige filosofiska killen som försöker verka tuff men har det allra mjukaste sinnet. Och vill ta med hela skogen hem. Han hatar att vintern kommer och förstör, så många löööööv att rädda!

Så här ser det ut hemma nu trots att jag FÖRBJUDIT alla att hänga saker över/lägga saker på trappräcket. Men maken ska slipa och torka golvet i hallen och detta är mitt desperata försök att dämpa ljudet in till barnens sovrum. Jag behöver ljudabsorption, på allvar, lindat runt skallen! Fast funkar rätt bra ihop färg- och stilmässigt ändå ser jag nu…fan vad bra smak jag har! Och ödmjuk…alltid ödmjuk.

Imorgon tror jag jag ska skriva något om skilsmässor, det verkar hett…

God natt!