Skilsmässor

Besjälad av kortison får ni nu ett inlägg författat med början 02.32. Jag har som vanligt samlat på mig stoff nog nu för ett inlägg.

Jag är ju skild, en gång, det är bland det jävligaste man kan vara med om. Man sårar, man blir sårad, man skäms och försöker lägga skulden på någon annan. Man oroar sig för sina barn samtidigt som man kanske gör det för sina barn. Man tror att kanske det blir bra till slut och sen tappar man hoppet. Man blir omtumlad på så många sätt att jag nu 12 år efteråt fortfarande kan klämma fram en tår på grund av allt som hänt. Det var såklart värst i början och nu när man har fått en viss distans kan man se sin egen del i haveriet. Jag hade aldrig tänkt att skriva om det, iallafall inte under eget namn, för allas vår skull, men idag hörde jag något som gjorde att jag kände att lite måste få pysa ut.

Jag hade skilsmässotråden på radarn. Dels en film som verkar urbota dum med skilsmässa som tema, den var flamsig, gapig och verkade rent av vulgär av klippet på radion att döma. Sen var det en bok av Haag…den kan nog vara läsvärd även om det kanske varit trevligare för alla med en pseudonym….Sen den där passionen som gick åt helvete mellan Ebba och Horace…snaskigare kan det kanske inte bli? Min eventuella bok skulle i vanlig ordning vara en ”lärobok” för att förhindra att andra hamnar i samma klämma. Den där då man tror att livet är slut vid 34 år, man snart är klar läkare, har tre vad det verkar välartade barn och bor i ett stort hus, har två bilar… och rent av planerar att skaffa katt….den klämman.

Jag berörs inte så mycket av andras skilsmässor, alla är olika, en del är bra vissa sämre och vad kändisar gör och inte gör typ Angelina och Brad…eller Carina och Christian, folk jag inte känner…det ger jag blanka fasen i. För dem är det väl bara otur då att vara kända antar jag och ha massa intresserade människor som vill läsa om ens olycka/lycka eller vad det nu kan handla om.

Jag ska vara diffus, för att ingen ska känna sig träffad. Men ett par ska skiljas, en är väldigt ledsen, gråter där barnen kan se och höra. Barn blir illa berört…och kanske tycker att föräldern skulle hålla sorgen för sig själv…

Där brast det för mig. Delvis förstår jag reaktionen, det är svårt att se någon vara förkrossad, man kanske inte som ung människa vet vad man ska göra, det förstår jag PRECIS. Men som jag ibland brukar säga när jag får för mycket av allt av barnen: -Jag är också en människa, jag är en person, saker gör mig ledsen då och då. Att inte visa sig berörd är väl om något ännu värre?

-Hej allihopa här är jag, jag ska skiljas mot min vilja/har blivit sviken/ersatt och utbytt men vet ni vad, jag ska inte bryta ihop. Nej jag ska vara stark för att ni ska må bra….

Barn är av naturen oempatiska. Ju yngre desto mindre erfarenhet och empati, jag vet, jag har varit där. Alla människor i princip utom typ….våra enskilda celler som dödar sig själva för att organismen ska leva vidare (kunde inte komma på en enda osjälvisk människa där) tänker i första hand på sig själva. Sen tänker man på sina barn. Man måste klara sig själv om man ska kunna hjälpa sina barn simple facts.

Sen undrar jag lite kring detta att gå ostukad genom livet, inte stöta på bottenlös sorg, saknad, rädsla, ilska och svek…hur blir man då?

Självklart skulle jag vilja vara allt igenom lycklig, ha gjort allt rätt, inte hata en eller två personer och älska fler men det ger liksom inga nyanser….Att vandra genom livet utan att uppleva tråkiga saker känns helt orealistiskt och kanske det till och med är bra för en att möta svårigheter tidigt i livet…kanske det fungerar lite som immunsystemet, man tränar det, förbereder en för värre smällar OCH ger en förtröstan om att allt går över med tiden. Vissa saker tar såklart längre tid att repa sig ifrån men med rätt stöd tar de allra flesta sig igenom nästan vad som helst.

Jag tänker ibland på Tsunamin, Estonia och andra saker som skrämmer mig. Krig såklart men det är ju liksom lite utanför min referensram….hur tar man sig vidare från sådant? Om alla ens barn dör…och ens man…och tänk om man åkte dit med hela utvidgade familjen….vill man leva då? Sannolikt inte. Jag hade inte det för jag är så gammal nu, jag ska inte ha fler barn, vill inte leva med minnena och de hopp som barnen ingav…och ibland tänker jag att min skilsmässa var just det ett tag, döden. Allt jag hoppats på försvann, allt ändrades och det var jag som tog steget. Stort tungt ansvar. Inte alls att jämföra med de katastrofer jag räknade upp men icke desto mindre något som går totalt i kras och lämnar en utmattad, gråtande, hulkande och utan hopp om att orka med en vända till…..

Men det är så töntigt som det låter, livet går vidare, tiden läker de flesta sår och om du hanterar det rätt finns det oftast någon form av guldskatt vid regnbågens slut när det slutat regna. Det kan ta några år, man blir äldre, och förhoppningsvis sköter man det snyggt så att inte all framtida kommunikation blir omöjlig. Kanske kan man få chansen att visa barnen att man kan bli lycklig, bara på ett lite annat och för dem jobbigt sätt.

Men föräldrar blir tillintetgjorda, de gråter floder, deras hjärtan brister och de fulgråter så snoret rinner och snyter sig i tröjärmen.Föräldrar är också människor. Så är det bara och man kan få gråta ihop med den personen, man kan krama den, ge dem lite tid, ringa en kompis, en släkting eller söka hjälp utifrån. Men att föräldern ska bita ihop och skärpa sig, det kan man inte kräva.