Halv sex söndag morgon: Sängen invaderad av två pojkar i barnens medelålder (5,5-7). Det är makens tur att gå upp. Det gör han också när dispyt uppstår i fråga om täcket (mitt) som ska räcka till tre, eller jag som ligger ytterst vill ha det på, killen i mitten vägrar och han som ligger på andra sidan om täckeshataren vill ha det på. På andra ytterkanten låg maken helt oberörd av allt dett och erbjöd snappt 7-åringen att dela hans täcke. Det gillas ej varför konflikt uppstår. Innan halv sex, på en SÖNDAG, vilodagen.
Maken reste sig plötsligt, jag blev glad, han infriade sitt löfte om att vara den som går upp, å älskling vad snäll du är. Maken återfanns senare i en annan säng i djup dvala…..
Jag insåg att om inte ytterligare ett barn ska vakna är det ändå bäst att jag tar tjuren vid hornen och stiger upp, klockslaget till trots. iPaden är ju ändå uppfunnen.
Jag tog tvätten också, båda maskinerna, för maken hade avstått från det i 28h. Ett taktiskt drag när man är gift med mig. Han är strateg, det måste man ge honom.
Nu är båda killarna på g, och det är mörkt utanför, jag kommer få se solen gå upp….precis som jag får varje morgon. Lucky me!
Jag fick lust att fortsätta sticka på Tyllas vantar, sen att läsa lite om ångest och läkemedelsinteraktioner men jag insåg att två barn som helst av allt vill ha ihjäl varandra inte är den optimala omgivningen för detta. Alltså bloggar jag. Läsa och förkovra mig kan jag göra i livets slutskede.
Jag försökte gå på toa. Det är något av det mest krävande att få till här hemma. Sköta magen i splendid solitude….en annan delikat fråga är tvagning. Den måste smygas med, jag har allvarligt funderat på att övergå till duschning för det kan utföras på undervåningen. Då kan jag köra ”jultomtetricket” och säga att jag ska åka och handla tidningen kanske?. Iallafall så länge ingen beslutar sig för att de vill följa med. Mina två yngsta lider nämligen av avsevärd och faktiskt invalidiserande separationsångest just nu. Invalidiseringen ligger hos mig då jag är en hastig typ som gillar att bara slänga mig iväg, vara supereffektiv och sedan återkomma till hemmet innan jag ens blev saknad. No such thing längre. Jag är en kedjefånge.
Jag kan inte längre bestämma själv över mitt liv, jag måste planera små ”blåsningar” för att frigöra mig en stund och mycket bygger på att maken (inte snabbaste snigeln i burken) ska fatta galoppen och träda in som avledande manöver….
Så till alla er som är rätt nöjda med ert liv, som gillar att träna och sköta tarmtömningar, hygien och bankärenden i ert eget tempo, ta en allvarlig funderare på om barn verkligen är det ni behöver i ert liv just nu. Jag sitter här sedan drygt 19 år och har tappat all styrsel över mitt eget liv och tvingas sätta mig in i Minecraft, Ninjago, Pokemón (för andra omgången) och får ständigt höra att jag inte förstår någonting.
Jag hade gärna haft en nanny, någon som stiger upp innan tuppen, orkar vara vänlig mot barnen, lagar utmärkt frukost och det är t.o.m OK om hon/han skulle flirta med maken, även han behöver uppmärksamhet. Jag har liksom saker att göra. Jag är en person, med tarmmotilitet.
Tack för ordet (och var inte oroliga, jag tror jag kommer hitta glädjen i livet framåt klockn sju).
Nu: Göra frukost i stillhet så jag inte väcker maken, han har så svårt att tåla tidiga morgnar, han har alltid haft det och det verkar inte vara läge att nu, som trebarnspappa, ändra på det. Kanske det kommer med åren, pensionen?
Anna, en fd. egen person med självstyre.