Jag kämpar på här med att förstå livet. Mitt i den kampen hörde jag tankar för dagen, denna gång helt i min smak. Vanligen ä det en massa nonsens med andlig klang och hej vad god jag är och oj vad med lidande i världen. JA JA JA jag vet att allt är åt helevete, det är ju därför jag kämpar på här. Men den här personen talade om det som jag tror är själva essensen i livet och jag kände igen mig mycket mycket väl.
Ni får lyssna själva här!
Ja har många gånger tänkt att jag skulle bli en ypperlig nunna jag med, jag har nog skrivit om det tidigare i något sammanhang med heliga Birgitta, ni vet hon som övergav de elva barnen för att tjäna gud väldigt långt ifrån just sina elva barn….
Hur som helst är jag precis som Carin Ahlqvist uppfostrad att hela tiden göra nytta, kämpa på, vara sparsam, utnyttja tiden på bästa sätt och när man är klar med allt detta, DÅ ska man vila. Problemet för mig att jag blir inte klar. Intes för att jag intre oförtrutet strävar på utan för att jag blir aktivt ”motarbetad” av sju stycken som kämpar i motsatt riktning. Eller, Fanny och Inez kan för all del hjälpa till, Fanny gör det helt utan att jag ber om det dessutom. Hon ställer sig ofta oombedd och tar disken och köket när hon är här. Jag kan ärligt säga att endast hon gör det. Tack älskling!
Häromdagen hade vi kalas, en mamma stannade kvar. Hon städade, lekte med barnen, redde upp konflikter och var allmänt glad och trevlig. Hon är ständigt välkommen här hemma även om det är lite stressande när en annan vuxen ser att jag uppenbarligen inte räcker till. Men jag har inte orken längre att propsa på att gäster ska sitta fru i bänk, jag är på tok för nära vattenlinjen för det. När mamma kommer däremot säger jag ifrån. JAG VILL INTE HA HJÄLP, DET FÅR VARA STÖKIGT TILLS NI GÅTT, Capish?
Jag har ju tidigare konstaterat att livet ÄR totalt meningslöst men man måste inte desto mindre leva det. Särskilt om man har barn och anhöriga. De blir så ledsna annars. men egentligen är livet helt poänglöst. Därför måste vi hitta på anledningar att leva. Min favoritanledning historiskt är att skaffa barn, att föröka sig. Naturen är ju så inrättad att celler strävar efter detta så egentligen är ju det svaret. men nu har vi ju kommit fram till att universum så småningom kommer omintetgöras alltså, tillbaka på ruta ett, meningslöst att leva.
När man ser på världen och nyheterna blir man ledsen, visst, jag vet Johan, att blir bättre och det är mer sannolikt att drunkna i sitt eget badkar än att bli dödad av en islamist men badvattnet har jag ändå lite mer kontroll över. Rapporterna om prickskyttar som skjuter sjuåringar i ryggen när de flyr gör ju inte att man känner hopp precis för situationen i mellanöstern. Människovärde betyder olika saker på olika platser. För att orka med allt helvete på klotet väljer jag att vara uppgiven, inte tänka så mycket på detta och framförallt inte sätta en person vid rapporterna, det blir uthärdligare då.
Efter alla tankerundor jag haft kring att livet går ut på att vara god, hjälpsam, föda barn osv osv har jag kommit fram till att det är just lycka som är svaret. Lycka för mig är en vardag utan bråk, framförallt utan bråk med barn. det är alltid extra tråkigt och jag oroar mig alltid för att det ska sätta djupare spår i barnen än jag själv inser. De är så bra på att jaga upp sig, missförstå och knasa till det. Det är också viktigt att ha något för handen. Som att sticka, kratta, lappa byxor, laga god mat och göra…nytta. Ärligt talat blir jag mindre stressad av att vika tvätt än att se på TV för då har jag det där dåliga samvetet på mig…galet egentligen när jag ju är helt övertygad om att allt i slutändan är helt egalt.
Jag finner också att stress är en bidragande orsak till bråk i vårt hem. Värsta stressen för oss kommer vid lämning på skolan, träningar, avfärder till kalas, semestrar osv osv. Byte av miljö helt enkelt.
Idag när jag satt och kramade min nyvaknade minsting viskade jag i hennes öra att när hon blir stor och får barn, då ska mormor ta hand om hennes barn(mormor som i jag då). Jag tänker att jag ska underlätta för mina barn så att de slipper detta helvete jag upplevt sista åren med bråk och gråt om morgonen. Kanske mina barn väljer ett annat liv än jag, de kanske blir hemmaföräldrar och arbetar på ett annat sätt. Kanske de blir ekobönder, det skulle jag gilla.
Jag hoppas det för jag vet ärligt talat inte hur jag ska hinna runt till alla mina barn på morgonen och samla ihop barnbarnen. Det kommer krävas att de alla bor väldigt nära….och där var vi igen. Jag vill helst av allt nog bo i Bullerbyn med alla omkring mig. Jag mår allra bäst när jag har hela min familj samlad. Tänk om det skulle kunna bli så!?!
Oj, nu blir det långt här…jag snabbar mig för jag kommer säkert återkomma till detta.
Vi har fixat med huset i flera dagar nu jag och maken. Jag har snorat, hostat och svettats men vi ser ljuset i tunneln. Imorgon blir det storhandel, BVC, besiktiga bil och sen fortsatt fix. Sista chansen innan lovet. På julafton ska allt vara PERFEKT! Sen ska jag VILA, flera minuter säkert…
