Man kan ju tycka att ljud är något man vänjer sig vid, ni vet som i filmen Seven där det unga paret bor under tunnelbanan….men har man en gång blivit överkänslig, sensitiserats, då kan ljud av olika slag bli som tortyr. Självklart kan man, när man får vila lite, återhämta sig och bli mer tålig men det finns ju gränser för även den mest ostressade..
Jag satt igår på akuten, det är ett ställe där larm i ljudform är väldigt frekventa. Det sprakar och tjuter mest hela tiden. Än så länge har jag inte lärt mig vilken ljudsignal som betyder vad riktigt så jag vänder mig alltid om för att läsa på skylten. Rakel, sambandslarmet för polisen, ambulanser osv tjuter samtidigt på alla akuter även om det inte är just dit larmet är på väg. Så den störningen behöver inte betyda något alls, den sätter bara igång ens uppmärksamhet. Sen kan det larma för att någon bli överfallen, att någon blir akut sjukare eller snavar på toaletten. Öven om en patient bara råkar vara törstig går en signal ut. Ni fattar, det tjuter en hel del på ett överfullt sjukhus. Att i det läget ha huvudvärk och huggande ryggsmärtor (som inte ens är trevligt om man är på en sandstrand med en paraplydrink) har något av tortyrkänsla över sig.
Jag ska inte gnälla, jag var iallafall inte en dödssjuk patient. Men jag berättar detta för att ge er en fond för min situation just nu. När jag kom hem hade maken och barnen haft en rätt slitsam dag av röran att döma. Jag valde att strunta i alla saker som låg framm och tog istället en julmust och sen försökte jag bara vara trevlig resten av kvällen. Jag somnade ovaggad och vaknade vid 05.00 imorse av huvudvärken som har en tendens att bita sig fast när den väl kommit. Jag bytte säng, att dela en dubbelsäng med tre andra som gärna klamrar sig fast vid en är inte helt lämpligt när man drar sig för att ens sätta på sig strumpor.
Jag lade mig i en av barnsängarna och hjords mina ryggövningar. Jag träffade nämligen på en fysioterapeut igår som sannolikt kommer förändra migg liv. Hon var så fylld med energi att det smittade av sig på mig i flera timmar, säkert tills det 27:e larmet i vårt lilla läkarrum.
Idag ska jag dit igen och försöka hålla ihop både skalle och rygg, tur att ortopeder är så gladlynta personer!