Sista dagen på ortopeden, sorgligt. Jag var som Dr G så riktigt konstaterade lite ”ortopedrädd” när jag först började med låg tilltro till mina förmågor, men jag tog mig. Jag har reponerat handleder, stabiliserat fotleder, nästanamputerat fingrar, sytt, tejpat och avslutningsvis dragit en axel i led. Det sista var en verklig bedrift då det rådde språkförbistring, misstro mot kvinnlig förmåga och att min rygg inte är helt hundra. Men som ofta händer i pressade lägen, mitt mest resoluta och energiska jag tar plats. Jag bad om största möjliga tystnad (i det överbefolkade rummet) stirrade patienten lugnande i ögonen och drog sedan för fosterlandet (endast) så pass resolut att ”kulan” poppade tillbaka i sitt ursprungsläge. Detta avslutades med en high-five från jouren och ett förtroligt samtal med kvinnan i sällskap med den skadade om hur annorlunda hennes lands kultur är mot vår när det gäller tilltro till vad kvinnor kan åstadkomma. High-five på den med där.
Sex veckor är en ganska kort tid men man hinner se mycket på en akutmottagning och om det är något jag kommer sakna efter min AT är det nog just ortopeden. Väldigt ”straight forward” och man kan hjälpa folk snabbt och ”smärtfritt”…..Ni skulle se blicken på någon som plötsligt får en led i rätt läge och blir smärtfri. Obetalbart!
Nu tar jag helg. På måndag blir det kirurgavdelning med ronder, in- och utskrivningar i vad jag förmodar ett rasande tempo….det är inte det roligaste jag vet, men någon måste göra det. Hoppas få tid över för att hänga på operation, jag älskar operation, bara det är öppet. Laparoskopiska grejer gillar jag inte, jag blir åksjuk och desorienterad. Men, bättre än avdelning iallafall.
Ha en hejdundrande helg, det tänker jag ha, i ryggläge. Ryggen ballade ur av att börja dagen med ett 45 min träningspass i bassäng och sen snabbt till akuten och den vidriga bilresan dit och tillbaka. Bilkörning är verkligen en ryggdödare.
A