Det var inte så illa som jag befarade med mina skriverier….nästan allt var sparat. Puh! Men dagen började ändå illa. Min ene son blev verbalt påhoppad på morgonen och han blev så ledsen. Jag hörde aldrig det som viskades, jag bara såg hur sonen ändrade uppsyn. Så jag följde med in i klassrummet några minuter och höll hans lilla hand. Lilla T fick sitta i mitt knä. Hjärtat brister.
Men det ska bli bättre har skolan och fröken lovat.
Jag tycker att jag har rätt lätt för att sätta mig in i andras situationer. Jag testade att sätta mig in i min sons nu på morgonen. Jag översätter det till vuxenvärlden.
”En av dina medarbetare tar stryptag på dig. En annan sliter loss dig från den farliga situationen. Angriparen får ett varnande samtal och dagen därpå ska ni dela kontor igen. Det går en månad och så händer det igen….ett varnande samtal och försäkran från chefen att detta ska åtgärdas, du vet inte hur, men något ska göras. Så nu på morgonen en viskning i ditt öra vid morgonfikat: -Du är dum i huvudet, jag hatar dig!”
Hur många av er som läser min blogg tror att DET skulle kunna hända på er arbetsplats? (Poliser uteslutna ni ska tydligen behöva ta sådant utan repressalier).
Jag återkommer till att skolan är landets största arbetsplats och barn är inte där frivilligt. De har skolplikt. De MÅSTE vara där, och det är BRA! NÖDVÄNDIGT! Men då ska de ha en arbetsplats som garanterar att de kan utföra sitt jobb där, nämligen att inhämta kunskaper. Om man är orolig för att få en bok i huvudet, en penna i handen eller en sten i skallen då kan man svårligen koncentrera sig på matematik. Är ni med? Var det NÅGON som inte tyckte detta var en självklarhet????
Vi hade en incident på min arbetsplats för inte allt för länge sedan, det blev handgemäng, debriefing i flera omgångar och då handlar det om VUXNA människor som ju ska kunna hantera sina känslor, rädslor och komma vidare……
Jag är inte arg på någon, inte på barnet i fråga, inte på några föräldrar eller skolan jag är mer GALEN på att barn inte har arbetsro och trygghet och att detta inte står HÖGST upp på dagordningen i hela världen!
Och för de barn som gör så här….hur blir det? Får man vänner? Känner man sig uppskattad? Kan man lära sig? Ska man kanske kanske ha lite mer anpassad skola? Jag bara frågar. Jag har ingen specialkunskap, jag vet inte vad problemet är, skolan säger inget såklart men jag är orolig och den känslan är inte bra. Jag vill ha en” åtgärdsplan” och jag tycker INTE man flyttar på den som sköter sig. Jag ser ett systemfel här.
Nån som har en synpunkt?
Anna
Som ”gammal” skolkurator, lider jag varje gång jag läser texter som ditt inlägg idag!
Under mina år på skolor i Viksjö, var vi ett elevvårdsteam (jag, skolsköterska och psykolog) som omgående tog oss ann problem typ det som du berättar på din blogg idag..
Läraren måste få stöd och du som mor måste se att skolan tar detta på största allvar.
Lennart
Man blir ledsen för allas skull liksom. Men jag har pratat med min son och bett honom föreslå att de leker imorgon. Han vågar inte riktigt efter allt som hänt men jag tror det blir bra. Det finns ju vuxna nära. För ett barn ska inte behöva vara ensamt heller för att andra är rädda, då kanske det sålt bakut och blir värre….fick tips av en klok kompis…
A