Att arbeta under tidspress är inte längre min grej. Tidigare kunde jag ha ett schema för dagen deä minst fem saker var inbokade och jag höll tiden, missade aldrig något. Nu efter att jag varit ”trött” finner jag att jag blir stressad av att ha EN tid att passa. Och som det varit senaste veckorna har den saken varit lämning av barn på skolan 8,15. Om man ska komma till skolan i tid måsta allt vara klar senaste 7.45 och allra senaste 7.50 annars skäms jag så förtvivlat på skolan. Tylla har ju ingen tid att passa riktigt så hon får lämnas sist.
Detta ihop med ljudkänslighet är väl det som jag tycker är mina restsymptom. Och det jag jobbar med. Dels vet jag att jag måste parera lämningen, uppvaknandet genom att gå upp i tid, försöka förbereda kvällen innan (kläder, packade väskor etc.) och ljudet skruvas hela tiden ned på div elektroniska manicker samt de som för oljud får går in på sina rum.
Men igår lyckades jag få ihop en middag med 15 personer utan att möta upp dem i hallen i blött hår iklädd handduk, det var första gången på mycket länge. Allt gick i lås utöver att induktionshällen spårade ur pga av överkokning tidigare på dagen och barnen fick ingen pasta. Tur att jag hade så mycket annan mat och att barnen verkade gilla den.
Jag lär mig så smått att lägga ribban på en lagom nivå, förbereda noga och veta mina begränsningar. Det blev jättetrevligt och jag var inte sönderstressad. Nu kommer en lång helg, det är både bra och dåligt. Tidspessen minskar, ljudvolymen går upp…
Nu ska jag dricka mitt kaffe i sängen. Maken gick upp, fixade och kom sedan tillbaka till sängen, vi är olika på SÅ MÅNGA SÄTT!