Hej på er!
Ännu en dag till ända. Jag och maken free basear….(internt skämt på arbetet) läggningen här hemma. Vi hade bestämt att han skulle lägga barn, jag arbeta med min bok. Det gick om intet för plötsligt hade vi ingen mjölk, inget bröd och ingen frukt hemma (nej det var ironi, det gick inte plötsligt) så jag var tvungen att åka och handla. Jag brukar åka på det. Jag handlade också en liter äppeljuice till grannarna. Mamman där hade så snällt gått på promenad med två av mina barn idag (detta resulterade i att jag fick mig en fin kvällspromenad när vi insåg att de var försvunna. Jag, maken, grannpappan och Frank började söka av närområdet på kvällen. Vi försökte ringa och ropa. När jag vandrat runt säkert 20 minuter kom jag på att de kanske gått in. Det var också tänkbart att grannfrun stod gråtande med bara sitt barn när mina två plötsligt bestämt sig att rusa åt varsitt håll. Och att hon nu inte vågade komma hem). De kom så småningom hem, före mig och det visade sig att de verkligen hade haft en mycket trevlig stund som Edgar uttryckte det (ordagrant) och jag fick höra att han var såååå bra på att se andras behov och var trevlig att samtala med. Halvtimmen innan hade vi fullskaligt krig här hemma och leksakerna rök….Men jag var nöjd. Att ens barn är diplomatiska och hänsynsfulla utanför hemmet ihop med andra barn och vuxna ger en hopp.
Nåväl. Jag åkte och handlade (jag och Carola bar samma nyans av rosa kan jag tillägga. Nog om det men bara så ni VET, jag handlade samtidigt med CAROLA!!) och när jag kom tillbaka skulle jag plötsligt ändå lägga barn…för de hade ju sett på Pippi…och liksom väntat in mig. Som behövde skriva. Jag har tidigare talat om vikten av closed loop communication. Vi ska börja arbeta mer aktivt med det. Som i ett rum på akuten alltså.
-Du tar barn ett (jag).
-Uppfattat, jag tar barn ett (maken).
Osv.
Nu hann jag iallafall med att sitta en stund med lilla söta Tylla, hon funderar så just nu. Idag var det döden. Den kom vi in på via en handduk. Den vita med blommor som jag fick för säkert 30 år sedan av min mammas väninna som dög för många år sedan i cancer. Tylla sa att den var fin. Då berättade jag att jag fått den av M som inte finns längre. Hon var tyst en stund. Sen sade hon:
-Red hon?
Jag fattade ingenting till en början men så mindes jag att Edgar tjatar på att han vill börja rida men att jag sagt att det är farligt…och så frågade jag om hon menade att hon dött av en ridolycka.
-Ja! Med en ton av total självklarhet i rösten.
-Nej, hon blev sjuk.
-Va?
-Hon fick cancer som spred sig. Men hon levde många år som sjuk, det var ingen olycka.
-Kan hon inte leka nu? Och rida?
-Nej men hon skulle nog gärna vilja.
Sådana konversationer sätter lite färg och melankolisk touch på vardagen.
När jag bäddade ner henne blev hon ledsen. Hon sa:
-Förlåt för att jag slog dig.
Jag fattade återigen ingenting. Men mindes att hon kastat sig från min famn och att jag grinat illa vid manövern som hindrade henne från att störta i betonggolvet. Det hade gjort intryck tydligen.
-Men lilla gumman, det var ju inte med mening som du gjorde så. Det var som en olycka, du ska inte känna skuld för det.
Tårarna kom och hon gömde sitt ansikte bakom de små knubbiga händerna.
-Men älskling, jag blev inte arg, jag fick bara lite ont och du menade ju inte att jag skulle få ont.
Jag försökte med en avledande manöver, att leka ”liten mus letar hus…” och då blev hon glad igen. Ville att musen skulle vara en snäll mus och jag la min hand vid hennes ansikte. Då ville hon att den skulle sova där.
Småttingar alltså. De gör en galet galen ibland och sen är de så där fantastiskt härliga mellan varven.
Nu ska jag se Line of Duty, den enda serien jag följer just nu, det finns inget annat värt att se faktiskt. Jo jag kan stirra på solnedgången, den var mirakulös ikväll.
Tjing!