Det är mycket nu…
Igår var ju en ledig dag. Idag skulle jag ha arbetat, kort vecka. Det är alltid trevligt. MEN….sent igår så störtade Tylla på grusgången (det är ju inte så att vi sagt två tusen gånger att man INTE ska rusa mot dörren) och slog upp ett knä. Först såg det inte så illa ut, det var bara svart av allt grus och damm men SEN…
Blodet forsade fram, skon, golvet, kläder, allt blev blodigt. Jag försökte bedöma läget i hallen men det var för mycket smuts. Först med läsbrillor på och med ungen i badet såg jag hur illa det var. Det glipade ordentligt och mycket grus mm i såret, under huden ni vet….stor suck. Och tyvärr inte av medlidande bara utan för att det är så fruktansvärt jobbigt att på kvällen en helgdag när man har två extra barn hemma och står med middagen i ugnen behöva ta sig till närakuten, trösta ett otröstligt barn, behöva åka in skitig och dan (eftersom jag varit i trädgården hela dagen) och sen veta att de kommer behöva droga ungen för att hon ska vara stilla nog för att ens bedöva henne. Sen är ju knät rörligt och man syr ogärna…det var så smutsigt att de knappast hade velat limma och ja….jag är ju doktorn här som ska fatta de rätta besluten.
SÅ, jag beordrade maken att leta efter Xylocaingel (vi har fyra medicinlådor/skåp och han rotade ordentligt och stängde sedan inget av medicinbehållarna och ja det är petigt att nämna men jag gillar ju stängda saker…) och han konstaterade att vi inget hade. Jag bad om NaCl-sprutor (som jag glömt att jag gett till dottern som var borta länge i Centralamerika) och under tiden ringde jag min vän Y som snart är färdig husläkare. Hon gav råd om godis och is…och att sedan med högt tryck spola rent såret!!! SÅ bra och påminde mig om boken Prostens barnbarn där ena ungen nästan drar av sig sitt ena finger och prostinnan matar honom med geléhallon hela vägen till lasarettet på Bornholm.
Vi tog fram M&M (inte bästa valet kanske när barn skriker och kan sätta jordnötter i halsen men det var det som fanns hemma) och den lilla frysta Barbapappan vi köpt i Frankrike för akuta situationer. Men inga sprutor fanns hemma….maken ringde grannarna som hade två. Nu var det nära…såret kunde faktiskt bli rent!
Men nej, mamman fick inte röra, vi brottades ett tag och till sist kom jag på att om jag höll sprutan i såret kunde T själv trycka snabbt och hårt på den. MAKALÖST bra idé! Och så höll vi på ganska länge. När alvedonen kickat in kunde jag ta fram nagelborsten med lite tvål och skrubba såret rent från sista smutsen.
Vi får se hur det läker. Knän är luriga, ungen är vild och jag är rädd att hon får en grustatuering där.
Idag blir det vab alltså, för att hålla henne lite stilla. Så jag kommer att ha tid att städa kanske? Eller nä, för om hon är hemma vägrar killarna gå.
Jag ringde skolan från Franks rum. Jag sa att vi pga skärskada behövde vara hemma och då ville killarna ej gå. Tack och hej, ses på måndag. Vad händer då??? Frank störtskurar, han VILLE JU GÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!
Mitt hjärta alltså. Hur ska man orka med alla svängningar? Först tänkte jag ju att han som ALDRIG vill gå till skolan skulle bli nöjd.
-Men då får du klä på dig! (jag med lugn men bestämd stämma).
-Mäh! Var är mina klääääder? (F helt förbluffad över det faktum att en 8,5-åring ska behöva RÖRA på sig och TÄNKA)
-Det måste väl du veta, var lade du dem? Klä dig, borsta tänderna och så kör jag dig! (Här tänker jag curla så lite som möjligt tänkte jag).
-MÄH!!!!
-Jag äter frukost nu, 9 går bilen eller….du kan GÅ för jag vill inte hålla på med Tylla så mycket. Gör dig klar bara så kan du gå! (ÅÅÅÅ vad smart jag kände mig där! Curl off liksom! Lägga ansvaret över den här helomvändningen på barnet själv. För jag VET att han vill vara hemma!)
-MÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH, ska jag GÅ? Jag orkar inte gå…jag vill…jag vet inte men ååååå.
Min spaning är att hur jag än gör blir det fel. Jag kan inte skydda mig från bråk, jag tror egentligen att jag är källan till alla bråk. Jag äger problemet som man säger.
Medan jag skriver detta står han vid min sida och säger att han inte KAN borsta tänderna och nu ska göra oljud tills jag lyssnar på honom….
Paus.
Nu påklädd, redo för fritids. Jag ringer och meddelar att han ska komma. Då: Varför blev det inte utflykt?
Och så tar vi hela snurren EN gång TILL! Just i skrivande stund har han sprungit upp till kompisen (förlåt C och A om ni ligger och sover) för att kolla om K ska till fritids…jag sitter här med bilnyckeln redo för nu har jag kastat in handduken, jag tänker att jag kan underlätta hans avfärd med skjuts om han nu bestämmer sig för att lämna boet för några timmar, jag kan behöva vilan. Som en kompis en gång sa: -Hur man än vänder sig har man alltid snippan fram!
Så lyckad dag redan känner jag.
Jag hade tänkt skriva lite om det paradoxala i at Trumps teknik att vara helt galet oförutsägbar kanske leder till världsfred, ett helt oväntat resultat….non diplomacy liksom, full frontal. Skräm skiten ur alla galningar med bara liiiite kärnvapen och vips, FRED PÅ JORDEN! Men Iranfrågan är inte avgjord än…men jag skulle tro att även Iran inser sin litenhet inför USAs militära muskler….så TRUMPism var kanske inte det värsta som kunde hända världen hur orange han än är och så vidare….men den som överlever dagen får väl se…..