En vanlig dag på jobbet för mig, maken vabbade tredje dagen i rad igår. Idag, fredag blir det min tur. Men det drabbar ingen patient iallafall för jag skulle ha en ST-dag med HLR, Brandövning och ….ja lite info hit och dit, bland annat om nya ersättningar. Jag hoppas det inte blir till det sämre…
Jag åkte från jobbet direkt till Dalarnas auktionsbyrå för att hämta ut det jag ropat in, en tavla och ett smycke. Det låg i Årsta, nära Gullmarsplan. Därefter bar det iväg till Gamla stan. Förvånansvärt lätt att parkera i stan nu med tullarna, jag gillar dem. Men alla ombyggnationer i gatorna i Södertunneln och vid Slussen gör att jag kör fel hela tiden. Alltså, man kan inte bara ändra hit och dit. Tänk på alla oss som inte är i stan i tid och otid men var det förr och inte kan tänka om! Jag måste numera TÄNKA när jag kör och ha både en plan A, B och C för att inte virra bort mig helt.
Jag kom iallafall fram till Skomakeri Framåt och på allvar fick jag tårar i ögonen när jag såg vad Åsa gjort med mina stövlar. Carina förklarade saker gällande skor för mig och jag ska nog återkomma till det för det är SÅ intressant hur skor tillverkas idag för att inte hålla, vara sköna eller kunna lagas….
Jag tog mig till Engelska butiken igen för deras Branston pickle var slut sist. Så det blev en burk av den, Maltesers till farbror och….en chokladkaka med kolasås och havssalt (Schhhhh!).
Vidare mot sjukhuset. Min ex.svärmor hade suttit där en och en halv timme innan och därefter min dotter A. Jag tog mod till mig och frågade L rakt ut om han hade några önskemål….favoritlåtar och kunde I få sjunga sen….när det gäller? Han svarade direkt. Två låtar som skulle spelas och dottern fick sjunga vad som helst hon ville. Raka puckar och det kändes skönt. Att veta vad han vill. Han är en bestämd person och jag vill inte att det blir fel. Vi ringde en av hans långväga vänner och L sa bara: Det är slut nu, tack för allt och ha det bra. Sen orkade han inte mer. Då började jag gråta och tog luren för att avsluta samtalet och ge lite info om läget. Jag kan inte ens skriva om det utan att ögonen tåras. Det blev så abrupt detta. Ena dagen pigg som en mört sen liggsår och sjukhussäng som brummar. MEN det är inte många som har levt ett liv som L. Jag ska försöka få tag på negativen till bilden där han står med Dizzie Gillespie och den bilden med coola tröjan från 70-talet. Ska ta kontakt med släkten i USA. Jag förbereder mig mentalt. Bästa sättet för mig att hålla ihop. Viktigt med detaljer och att det blir rätt. Glad att inte jag ska sjunga.
Och så var det snart dags för Nobeldagen, jag är visserligen jour men jag kommer nog hinna se alla klänningar och dissa de som blev fel…..Tänk att få ha en Nobelpristagare i släkten, så maxat!
Jag hann förbi Krabat på min väg från skomakeriet och bilen. De har franska och tyska leksaker, man vill bli barn på nytt. Den här valen alltså, men nästan 500kr….jag skulle vilja ha den själv. Det är nog det som är problemet, barnen är inte så impade som jag. De vill hellre ha all den där plasten….
Ta hand om er!
A