Jag funderade inte länge alls innan jag skrev till musikkåren och orkestern om att jag ville donera en slant eller två. Jag hade egentligen inga förväntningar på vad som skulle ske efter det. Jag hade ingen summa fastställd utan tänkt att det ger sig väl. Gensvaret var minst sagt överväldigande. Fantastiska rörande mejl kom tillbaka och idag ringde en man upp för att erbjuda att jag skulle få närvara vid någon slags hedrande uppträde i höst för att kungöra detta. Och då kände jag att det blev nästan pinsamt. Jag ska ju inte ge en miljon till barncancerforskningen precis, bara en symbolisk summa till en verksamhet som min farbror ägnade stor tid och lade mycket kärlek på. Det visade sig att han jag pratade med andra gången också var trumpetare och hade spelat med Lennart i 25 år. Han var också med på begravningen men det mindes inte jag för jag var så ledsen och fokuserad på att ta mig igenom talet utan att själv dö på kuppen. De båda männen jag pratade med idag tyckte att det var fantastiskt i alla fall och på sätt och vis fortsätter då Lennarts värv med att sörja för material och kanske fikat till repetitionerna. Jag grät en skvätt under sista samtalet men mannen på andra sidan höll stilen, stoisk tänkte jag som det anstår en militär trumpetare.
Jag fick mer att tänka på om min farbror och jag lägger till listan att han var så omtyckt, aldrig gjorde någon besviken, inte gnällde fast han tyckte att det var krångligt att spela i fem fjärdedels takt och inte gjorde världen gladare. Inte ett knyst, han bet ihop och kämpade på. Ingen uppgift är omöjlig, allt handlar om mind set och att öva. ÖVA, det är svaret på allt. Och i denna otåliga tid som är vår kanske just detta är det vi behöver mest. Repetitiva rörelser, ta om, köra långsamt och reflektera över detta. 10000 timmar och du blir Zlatan. Fast jag kanske är generation Björn Borg ändå. 10000 timmar och 200000 bollar mot garagedörren och sen kan du leva på kalsongerna. Så är det.
Tagning!