Jag vaknade extra tidigt idag, innan halv fem. Då kom ett barn och ville klämma ned sig hos mig, maken och de två andra. Då gav jag upp. Jag satte mig vid lilla kycklingen och förundrades över hur livet är. 21 dagar i ett trångt turkost skal och så plötsligt är det klart. De två syskonäggen var befruktade men blev inget av mer än grön illaluktande sörja som vi strax blev varse när lilla Coco sparkade sönder ena. kaos utbröt och stanken spred sig i huset. Men nu är hon flyttad till en liten transportbur jag loppade förra veckan med en värmelampa ovanför sig. Barnen vaktar och beundrar henne. Katten har ännu ej visat intresse men vi är som sagt vaksamma. Vi vet att det är en hona för just den sorten visar kön direkt via sin päls och hon har fina mörka linjer på ryggen. Nu ska hon bo inne hos oss eller iallafall under varmere förhållanden än ute i hönshuset i minst åtta veckor tills hon kan hålla värmen själv. Hon fick en liten tvagning nu på morgonen för lite av det gröngula syskonkletet satt kvar i hennes ”päls” så hon var en liten stinky. Nu sitter båda pojkarna och beundrar henne. Ganska trevligt faktiskt med kvitter i huset.
Idag ska vi bygga förråd/hönshus helt klart, ta det varsamt och lugnt och kanske påbörja en ny hönsgård. En blåbärsbuske jag köpt på rean ska i jorden och sen kanske lite trädgårdsfixa. Jag ska INTE röra tvålarna även om det bränner i fingrarna av nyfikenhet. Lugnet ska lägra sig idag, det är målet!