Tylla talar ut ordentligt

Hej, det är jag igen, 15-månaderstjejen Tylla. Eller Tyllis som de kallar mig. Ingen respekt alls för hur jag vill bli tilltalad. Tylla förresten vad ÄR det för ett namn? Bara för att hon ska vara speciell den dära Anna eller vad katten hon heter. Ma-Ma kallar jag henne, det var lättast att säga och hon reagerade på det jag försökte med Öhgagabamada men det fattade hon inte. Ma-Ma verkade hon gilla. Det finns en till, han lystrar till Pa-Pa, men jag tycker han ser mer ut som en Da-Pa… men kör i vind. Jag tänker inte vara svår. De två däremot bjuder mig på mycket sorger just nu.

Jag har ju som bekant börjat på dagis. Det är jättebra, där förstår de mina behov. De tar in vagnen i lekrummet när jag är trött så jag kan halvsova och leka på samma gång. Det gör de inte här hemma. Strikt sängläge vid minsta tecken på trötthet. Förskolan som det egentligen heter har fyra långa, de är jättetrevliga, de förstår verkligen mig och mina behov. De bär på mig och lyssnar uppmärksamt.

Vi små är väldigt överens om att det är på ett sånt här ställe man skulle bo egentligen, synd bara att vi är så många små på så få fröknar. Men jag måste erkänna att jag gillar mina egna vuxna, de växer liksom på mig. Kanske det har med den där första tiden att göra. En av de andra små säger att det finns bevis för att anknytningen, som det kallas, är väldigt viktigt första tiden utanför Ma-Ma…ja det kanske stämmer. Det verkar ju vara något man inte styr över iallafall.

Det går väldigt bra att komma till dagiset, då kan hon bara försvinna, det rör mig inte i ryggen. Jag minns henne inte efter en stund (så mycket för att göra ett bestående intryck), men när hon kommer tillbaka, då blir jag väldigt upprörd. Att bara lämna mig, världens mittpunkt, och gå iväg och göra….ja vad GÖR hon när hon inte är med mig?

Jag blir alltså väldigt ledsen och besviken när jag ser henne igen. Och lite orolig att anknytningen inte funkat för henne. Så därför tänker jag att det är viktigt att klänga just nu. Klänga och gråta. Så hon får en andra chans att anknyta om hon hade svårt för det när jag var mindre. Hon reagerar tyvärr helt fel. Hon tycker jag är jobbig. Och tung. Jag hör att hon säger till Pa-Pa att det är omöjligt att laga mat och annat med mig i famnen….det brukade ju gå hur bra som helst när jag var mindre. Hon har verkligen förändrats alltså. Så säger hon att jag är för tung dessutom, att hennes handled värker. Det tycker jag är lågt. Att redan innan jag är 18 månader ha synpunkter på min rondör, fy katten alltså, hur ska det gå för mig???

 

 

Anna: Idag när jag hämtade mitt lilla hjärta på förskolan satt hon i vagnen mitt i lekrummet. Jennifer satt och pratade med henne och det såg så härligt ut. Tyvärr blev hon helt förkrossad när hon såg mig, plötsligt inser hon att jag lämnat henne.  Märkligt med barns tidsuppfattning alltså. Hon inser då att hon blivit lämnad hos andra än sin familj. Det är samma varje gång, förr eller senare kommer det, separationsångesten. Fast ännu ej när jag går, hon har inte kopplat ihop det än. Men pedagogerna berättar att det går så bra för henne där, hon är en ”förskoleunge” som Anna sade häromdagen. Nyfiken och trevlig att ha att göra med. Jag flikade in att hon minsann inte är så enkel att hantera hemma. Klättrar på stolar och ska vara på mig hela tiden nu sen förskolestarten…Men så är det ju. Man måste fatta det. När vi kom hem idag var ju maken lite under isen, han behövde vila gu bevars…men visst. Han mår illa och jag är ju bara sjuk av stress och utmattning så visst, lämna mig med alla barn, matlagning och allt kaos det innebär. Jag säger till när maten står på bordet.

Tylla ville inte vara ifrån mig. Jag fick kånka och kånka, tills armarna värkte. Hon är så himla tung. Välling i all ära men den där magen….den ser lite ut som en vetedeg. Det ska bli mer vanlig mat nu tror jag.

Till slut fick jag lite hjälp av en äldre dotter och maten kunde ställas på bordet. Maken fick kallas ned. Tylla smetade ut maten över hela sig, stolen, bordet och det som inte fastnade hamnade på golvet. Jag har börjat fundera igen på den där ryggsäcksvarianten av torky som jag skissat på några gånger. Vi får se.

När jag inte bär henne gråter hon mest. Men jag, fattar hon är rädd att jag ska lämna henne. Jag försöker visa att jag finns hos henne ändå så ofta det är möjligt. Bär jag inte henne eller spänner fast henne i stolen klättrar upp på matbordet eller vill leka med min telefon, eller en iPad, eller en dator. Allt som man inte får ha är intressant. Leksaker kan brinna i helvetet tydligen.

 

 

Tylla: Den där Ma-Ma håller på och fotar mig ofta. Jag vet inte vad hon gör med bilderna…kanske hon visar upp för andra långa vilken stor mage jag har. Jag har ingen kontroll alls där känner jag. Kanske ska ta upp detta på förskolan, hur de andra har det med integriteten på nätet. Jag tror jag bli uthängd iallafall. Hon jagar runt och ropar det där larviga namnet efter mig. Jag får aldrig vara ifred. Nu ska hon fota när jag är arg också, så fruktansvärt förnedrande. Jag vill vara ifred med min besvikelse och ilska, inte visas upp för andra.

 

 

 

Tänk om hon kunde inse att det är HON som gör mig så förtvivlad. Lämna bort sitt barn. Jo jag vet att jag sagt att det är underbart på förskolan men vad katten, hon ska känna ändå att hon BORDE orka med att göra rätt själv. För jag är ju HENNES ansvar, uppenbarligen tycker hon att hon är en förträfflig typ och då fattar jag inte att hon ger upp så lätt. Jag är så tydlig jag kan. Jag vill upp på bordet. Bär hon ner mig klättrar jag snabbt upp igen eller grinar tills hon låter mig få min vilja igenom. Då brukar jag få hennes lur. Jag gillar tekniska prylar, gärna i kombination med snor, dreggel och vatten. Så låt mig få hålla på med det då.

Jag är programmerad att undersöka saker och jag lär mig inte på första försöket. Jag måste upp på matbordet och gunga iväg lampan kanske 100 gånger per dag för att verkligen få det att sätta sig så jag kan gå vidare till nästa fas. Jag tror att det är den där man ska rulla av allt toapapper och stoppa i toaletten, en kille på föris berättade om det. Eller kanske kladda med tandkräm. Jag minns inte riktigt, jag har varit för upprörd senaste dagarna och fullt upptagen med att klättra, klänga och gnälla. Jag kolla på måndag med honom.

 

 

 

Anna: Jag försöker fota den lilla damen ibland. För att skicka till min farbror och hennes gammelmormor, så de får se hur hon utvecklas. Men hon är inte stilla en sekund. Hon försöker ta telefonen eller sticka iväg. Några fina bilder blir det knappt. Men jag gör mitt bästa. Jag tycker att det är viktigt att dokumentera lite, hon skulle bli besviken senare om jag inte fotar tror jag. Så visar jag ju upp henne lite också. Mins söta unge.

Det är som sagt en jobbig period nu, hon utforskar saker och vi måste hålla dörrar och skåp stängda. Annars rymmer hon upp, eller ner och äter diskmedel. Inte bra. Men hon är intensiv och ger sig inte i första taget. Hon står och försöker bryta sig ut då och då och jag är livrädd att någon på andra sidan dörren ska tjonga in henne i väggen.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att det är lite tufft här, det är separationsångesten som gör det tror jag. Det går över, det gäller bara att härda ut nu ett tag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tröstlöst, jag har ju för tusan SEPARATIONSÅNGEST!