TV-serier

Efter/under en så här lång sjukdomstid har jag sett väldiga mängder serier, ofta i streck. Jag är kräsen. Mest ser jag kriminaldramer. Om inte det finns, gamla klassiker (alltså från MIN tid, inte 30-50-tal (men håller det i sig kommer jag se Breakfast att Tiffanys, Casablanca, La dolce vita och Cykeltjuven)), vanliga dramer (där ingen dör men allt är jobbigt) och i yttersta nödfall ser jag komedi. Varje gång jag gör DET (komedi alltså) undrar jag varför jag inte gör det oftare……Man ler, skrattar och mår lite bra. Igår var en fruktansvärd dag för mig rent kroppsligt. Bakslaget var TUNGT och orken helt väck, att beskriva hur man mår men ”soppatorsk” beskriver det ganska bra. Det går liksom inte. Och allt jag hade velat se fanns inte. Då drogs jag mot Malkovic och Law. Men, hade missat att det fanns en säsong innan The new pope nämligen The young pope! Så nu ser jag dem i omvänd ordning.

Hänryckt dans framför neonkors

Jag skulle beskriva del 2 så här:

Det är en serie som påminner om Twin Peaks med mystiken, drömmarna, dansen, dvärgar och krymplingar (om man nu får drista sig till ett mustigare och ej politiskt korrekt språk, vore jag HELT vild skulle jag skriva missfoster men där går gränsen) i en vild blandning. Det är pompösa gester och personligheter, överdåd, erotik och korrupta intriger i discotakt och neonbelysning. Språket är poetiskt på gränsen till obegripligt (som den mesta poesin verkar vara). Första avsnittets intro såg jag inte, jag var upptagen med att skriva ett mejl men nu vill jag se det, efter åtta avsnitt, för alla är olika och så även eftertesterna. Det är också humor invävt om man hinner med och komisk dans, ofta efter att ridån gått ned. Intrigerna är ibland svåra att hänga med i, kanske för att de inte alls hänger ihop med vad man trodde att detta egentligen skulle handla om, religiositet och GUD. HAN/HON är märkvärdigt frånvarande och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är så det VERKLIGEN är i Vatikanstaten….

NU väntar säsong ett, jag har sett två avsnitt. Det lovar gott men är inte lika poppigt som andra, men Jude Law och Dianne Keaton…det är mumma. Jo, jag glömde säga, det passerar förbi verkliga personer, som Sharon Stone och Marilyn Manson i tvåan. Det är BRA. Och, jag måste säga att de sågar Meghan Markle fantastiskt fint i säsong två, det uppskattade jag VERKLIGEN. Jag har så svårt för henne och monarkier såklart, fast märkligast är de som aktivt söker sig dit…och sen blir förvånade över buzzen…..

Ja hur ska hon klara att kläd sig utan den excentriske katolske gayprästens råd? (han är inte gay visar det sig, kanske).

Se detta hörrni, det är roligt, snyggt och musiken är häftig. Man lär sig lite också…om påvelingot. Det kan man styla med senare.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen