Ni kanske vet, jag har skrivit en ”deckare”. Det började en överjävligt het natt med sprängande huvudvärk i södra Frankrike i en skitful (tyckte jag men ingen annan) hyrd lägenhet med fem rum och kök. Det var en rekordvarm sommar, Notre Dame brann och ingen svalka fanns att få. Eller huvudvärkstabletter…så istället för att bli galen så började jag skriva ett utkast på en deckare.
Vi stannade kvar några dagar, jag bönade och bad på apoteket att ge mig diklofenak utan recept och de såg min nöd och smusslade till mig några tabletter. Jag grät i kassan av värk och tacksamhet.
Skelettet var bra och under nio månader arbetade jag deltid för att skriva. Ur det kom boken ”konsten att lära andra skriva” som pga tryckeritrassel är försenad till våren. Men det var inte det jag egentligen gjorde på min ”lediga tid” jag var hemmafru och skötte hushållet. Men jag skriver rasande snabbt så den var klar på någon vecka eller två, sen redigerade Jesper och förlaget hade i princip inga invändningar. Men under sommaren när semestern liksom…uteblev dvs resan så bestämde jag mig för att skriva klart. Och i september, 9:5 för att vara exakt skickade jag iväg synopsis och manus till ett dussin förlag…har jag skrivit detta? Det känns så…. men i vilket fall. Nu väntar jag på svar. Det är olidligt. För alla som läst älskar…och väntar på nästa, som jag ju genast började skriva på den 9/9 efter att jag avslutat första. men nu är det trögt. Jag är trött och även om det är bra att göra något så krävs ett visst mått av koncentration. Den finns ej.
Och jag är av naturen otålig. Det känns som att OM jag framöver ska kunna skriva måste jag ha en plats att isolera mig på. För ständiga avbrott för att ge någon mellis, hjälpa till med blöta överdragsbrallor, mata hönsen, tänka ut mat…ja ni fattar. Livet som pågår fast man är sjuk och hemma för att samla kraft… Senaste dagarna tänker jag mest bara och stickar på en tröja och hjälper maken att sticka ett par sockor…och så barnens läxor och att få iväg dem ihop med maken till pulkabacken med matsäck…Huvudvärken och febern skuggar mig och bjuder emellanåt på otrevliga bakslag och överraskningar. Idag låååååg feber, det är bra. Kanske det är all stickning som gör det?
Den som hade en skrivarlya alltså…..inom länet. Så man inte sprider smitta, krockar och behöver sjukvård i en annan region, ja ni fattar, Coronan har ställt allt på ända. Och ingen rehab i sikte. Jag försöker rehaba mig själv. Det kommer sannolikt gå bättre när barnen börjar skolan för jag är helt utmattad av att ha mina kära barn och maken hemma…..
Nu ska jag försöka se Julieta, igen.
God natt!