Mitt liv , mitt år

roligt.

Jag vaknar med en svag dunkande huvudvärk halv fem. Jag vet direkt vad jag borde göra men tröttheten gör att jag ligger kvar en liten stund. Jag hoppas fortfarande alltid på det bästa. Efter snart ETT år.

Går upp, tar medicin som jag hoppas ska hjälpa. Ligger vaken och kollar att ingen mördats i södra Stockholm. Jag vet att om det gjort det blir huvudvärken värre…maken är jour. Nej ingen död i hans område men i Sala.
Sen faller jag tillbaka in i gamla vanor. Kan inte somna direkt. Kollar mail, insta, läser meningslös tidningartikel som är den som kommer efter mordet…kändis igen. De verkar må så dåligt allihopa. Och vi verkar ständigt förvånade!?

Jag tänker på morgondagen, läkarbesöket i nästa vecka, logopeden, fysioterapibesöket…saker jag måste göra men som inte hjälpt hittills.

Dotterns verk. Årets efterrätter är mirabeller i konjak! Bra jobbat älskling !

Jag tänker på att jag vill skriva men inte orkar riktigt med allt omkring. Jag tänker på vad jag brukat gilla men nu inte orkar, får eller vågar eller kan göra…

Laga mat -(älskar egentligen det men har tappat aptiten) orkar inte tänka ut god mat och sen vill få äta det jag lagar… jag vill träna, fäktning x2/ vecka men har blivit så dålig efter så jag vågar inte just nu när jag mått sämre sedan sommaren började. Jag skulle vilja arbeta men har inte klarat det bra men jag antar att det ska börja snart med 2-3h/dag. Jag funderar på febern som är tillbaka… jag var feberfri tre dagar och sen högre och sängläge, jag har feber nu med och ska iväg imorgon och fira mamma men… orkar egentligen inte. Det finns inte mycket kvar av mitt liv och maken verkar faktiskt inte fatta hur jag har det. Och jag är osäker på om jag skulle fatta om det var han. Man vill liksom ha en sjukdom som syns. Fläcktyfis tänker jag… mest oroar jag mig för att barnen ska känna att det är normalt att vara sjuk, eller att de kanske är rädda för att jag ska dö. Jag börjar tappa hoppet om detta. Ett förlorat år. Jag har en familj men utöver det finns inget som jag verkligen kan glädjas åt. Allt som jag vill göra och vanligen mår bra av gör mig sjuk. Det är en oerhört märklig känsla. Till och med att umgås med folk jag gillar är ansträngande och jag vet att jag straffas med huvudvärk. Jag tänker att livet som eremit kanske vore påkallat. Därför jag jag bestämt att avstå Instagram till en början i resurssparande syfte. Sen får väl nyheterna utgå och kanske allt utom att skriva och vara med barnen…..

Tanden kommer med raketfart nu. Men jag minns känslan av uppgivenhet när den slogs ut… älskade lilla T! Vi fotar varje dag för att dokumentera framfarten nu.

Jag har aldrig upplevt något så dränerande. Det känns helt jävla hopplöst just nu. Och ändå, imorgon är det bara att resa sig och försöka fortsätta framåt….och gå till apoteket för medicinerna är slut, igen….

Jo, ett tips. Jag behövde ett nagellack som torkade FORT. Och för första gången i livet köpte jag ett Essie. Jättenöjd. Ville ha Chanel för de är snyggast men nej, expediten valde och varför frågar inte alla ALLTID säljarna vad de rekommenderar?

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen