-Älskling, har du sett mina strumpor?
-Nej. Jag har inte använt dem på länge, kolla under soffan…
Klunk klunk på kaffet, barnen yr omkring, vällingflaskorna flyger i luften och iPadsarna dånar. En strimma av morgonekot hörs nästan genom larmet. Mail från mäklaren med förslag på medling. Pulsen stiger, kaffet är kallt. Tyllla balanserar på en stol, mjölken är slut. Två tonåringar sena, skjuts? NEJ.
-Älskling, har du sett mina solglasögon…?
-Alltså, du vet att jag är lite virrig just nu, det är just sådana frågor som gör mig ännu tröttare. Men NEJ. Jag har aldrig använt dem. Jag har heller aldrig gömt dem och saxen ligger i översta lådan som vanligt om du händelsevis skulle behöva den.
-Öhhhh förlåt.
Funderingar på nytt kaffe, funderingar på om ett toalettbesök är möjligt. Svarar på mailet: Vi är förbi möten nu, det har inte visat sig vara en framkomlig väg. Han vill köpa tid. Vår kommunikation från och med nu ska ske skriftligt, jag vidarebefordrar allt till vår advokat. Jo, kaffe, det måste bli kaffe.
-Älskling, hade Frank bytt kallingar?
-Nej, Edgar har bytt. De som ligger här var till Frank.
-Men han säger att han har bytt…
-Han saknar tidsuppfattning. Varför tror du jag lagt hans kalsonger på köksbordet? Men om byxorna nu är på och han är nöjd kan han väl ha dem en dag till? Jag orkar inte tjafsa om detta…
-Men du sa ju att han bytt…
-JAG SA ATT EDGAR BYTT! Jag är för fan dement, sluta fråga mig saker, TÄNK SJÄLV!!!!!!
Halv nio lägrade sig tystnaden över det stora huset i väster. Mamman sjönk ned framför datorn, armarna lyftes med stor möda för att försöka klämma ur något roligt ur den annars ganska vissna morgonen som slutade med att hon hade hjärtklappning och inte fått något kaffe egentligen mellan 06.03 och 09.45. Ingen annan föda heller för den delen. Inte undra på att man har en hypokrom järnbristanemi och det känns som man har kört en femmil ihop med fröken Kalla. (För övrigt en stor favorit som jag är helt säker på att jag har blodsband med!).
Jag är trött utan like. I det läget briserar tomtbomben i ansiktet, igen. Säljaren visar sig från sin rätta sida. Han vill inte göra ett smack. Han verkar anse att alt är vårt eller kommunens fel. Men det är i lägen som dessa som jag blir knivskarp. Det vanligen luddiga och målande språket krymper ihop till byråkratiska med pregnanta meningar fyllda av tydlighet och beslutsamhet. Jag tänker nu inte vika en tum från inslagen väg (advokaten är av samma uppfattning), jag tänker istället att ju mer han ålar sig och drar sig undan desto hårdare kommer garotten att dras åt. Det är en plågsam process och vanligen med en definitiv utgång. Bildligt talat alltså, vi håller oss, till skillnad från övriga inlindade inom lagens råmärken. Jag väntar på hans motdrag.
Jag har egentligen inte ork med detta, det gör mig sjuk. Just detta faktum gör mig dock än mer beslutsam. Han ska inte få göra så här mot oss. Det ska jag se till.
Hej!
Vad skicklig du är på att sätta ord och ge en målande beskrivning på vardagskaoset. Läser med ett leende på läpparna :).
Hej! Välkommen till bloggen! Vad glad jag blir av att höra det! Jag gör så gott jag kan här med att beskriva mitt liv…det gör det lite lättare att handskas med och tydligen roar det en hel del människor att läsa om mina vedermödor.;) Är du ny på bloggen har du mycket att läsa in dig på för det är realtid här och allt bygger på det som skrivits tidigare såklart!! Du har hela helgen på dig!!
hälsning Anna