Jag vet att jag tjatar. Men jag irriterar mig för tillfället mer än vanligt på sakernas tillstånd. Det började med budgetförslaget. Det är så rött så jag känner Gulagvibbar. Jag släpper det där men kan inte låta bli att oroa mig för mina barns framtid. Mest ogillar jag att det inte verkar vara vetenskap- och kunskapsbaserat utan bara till för att få väljare. Loss Anna! LOSS!
Jag släppte.
Sen hörde jag Susanna Alakoski tala om sin nya bok, ni vet hon som skrev Svinalängorna. Hon berättar igen om hur det är att växa upp i en missbruksfamilj. Jag tänker att hon är ett ovanligt lyckat exempel på ett maskrosbarn, man undrar hur hon orkar ge kärlek till sina barn. Hon är klok och skriver bra, även om jag inte orkat läsa något av henne har jag tagit till mig brottstycken. Otroligt fina beskrivningar och verkliga. Det överenstämmer helt med mina egna erfarenheter jag fått i kontakt med utsatt människor i missbrukssvängen.
Det som retar mig är att det verkar som om människan (inte hon då utan människan som art) i stor utsträckning aldrig lyssnar. Hon har all kunskap inom räckhåll men låter den passera utan att vidröra hjärnan.
Allt hon skriver är välkänt, sedan länge. Som vanligt intet nytt under solen. En gång kom en bok som hette Elefanten i vardagsrummet, typ. Det var samma där. Missbruket i familjen som alla ser men liksom låtsas bort. Makar på allt i rummet så man smidigt kan gå förbi. Detta handlar ändå om en sjukdom som bedömer att 1/10 är drabbad av i detta land. EN AV TIO! Det är vår värsta folksjukdom skulle jag tro med oerhörda konsekvenser för samhället och den enskilda människan.
HUR KAN VI INTE TALA OM DETTA?
Barn som växer upp med vårdnadshavare som super skallen i bitar, somnar framför TVn halvnaken i vardagsrummet med en öl i handen får ÅNGEST. De blir otrygga, det tar sig många olika uttryck. Den som ska ge dem trygghet ger dem osäkerhet. Barn vänder detta inåt, inte utåt. Då får de ofta stryk. Missbruk och våld går hand i hand. Det vet vi.
Jag måste säga att alla som super med barn i närheten borde fundera på vad de vill de ge sina barn? Ett värdigt liv med en chans att må bra eller samma sak som de själva upplevt. För även om den vuxne har svåra erfarenheter med sig i bagaget så är det inte OK att överföra detta på sina eller andras barn. Sök hjälp! Vakna upp, och NÄR ska missbruksvården få skötas av sjukvården istället för Socialtjänsten? När ska man förstå att detta sorterar under psykiatri och NÄR ska de båda specialiteterna börja samarbeta på ett effektivt sätt?
Man blir galen. Fem dagar på läkarutbildningen ägnades åt detta. Då inkluderas Alkohol, cigaretter, droger av det spexigare slaget, spel och sex-missbruk. Visst, det handlar i grunden om samma sak, belöningssystemet och att man dämpar ångest och oro, försöker supa bort tråkiga minnen men FEM dagar? Man lägger ju mer tid på fotvårtor och utslag…typ. Konstiga blodsjukdomar som drabbar 200 människor totalt i Sverige, alltså inte om året utan totalt. Det får ungefär lika mycket uppmärksamhet, finsjukdomar liksom…
Jag är så trött på all dumhet, rädsla att tala klarspråk, viljan att till varje pris hålla uppe en snygg fasad när man på insidan funderar på var på kroppen man ska skära sig där det syns minst. Jo jag har sett tjejer med ärr på blygdläppar. Där SYNS det inte. Men det FINNS ändå. Och vad har de varit med om? Övergrepp av olika slag, levt otryggt och så vidare. Vi kan inte få en bättre värld om vi inte talar med varandra. Så ut med huvudet ur chipspåsen och stäng för fan av Let´s dance. Det är bara trams. Tala med varandra!