Jag förhandlar inte med terrorister

Va? Sa jag det?

Att inte vara helt frisk och orka, att inte gå till jobbet varje dag, att hjälpa barn med det mesta….det tär ibland på mig och jag vet att det kanske ibland motverkar sitt syfte. Men att ORKA genomföra en förändring, kräva att barn ska lägga sig en viss tid, gå upp en annan, klä sig, äta frukost, borsta tänder, ha på sig RENA kläder, byta underkläder och ja, göra det där basala. Det kan bli väldigt jobbigt när en eller två varje morgon blankt vägrar….klockans visare tickar, tiden krymper och min stress stiger. Jag blir livrädd för ännu en dag med huvudvärk. Och sen…förhandlandet. Om jag får spela/se på Youtube en liiiiten stund, sen ska jag klä på mig. Nej. Idag slutar det. Jag förhandlar inte med terrorister. Så sa jag. Men…sekunden senare vet jag att vissa saker är mer värda än ens övertygelse om att man måste hålla en hård linje. Att någon kommer till skolan i tid, att man inte vill ha skrik och bråk…men nu…börjar han plötsligt göra frukost, han har bytt kläder och jag sitter här utan att ha höjt rösten…och känner att man SKA verkligen inte förhandla med terrorister. Så bra! Men, om de blir kidnappade i Mali…för att de fått för sig att åka MC genom landet…ja då betalar jag lösen, skriker och bråkar, tjafsar med UD. Men inte nu. Nu är jag iskall och nöjd. Han har fattat….

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen