Lucia

Min lilla pepparkaka övar på att slå in paket. Jag övar mig i att inte klaga på för mkt tejp, oinvikta kanter och för lösa rosetter mm mm.

Jag talade med LA-dottern imorse. Det är slående vilka skillnader det finns mellan Sverige och USA. Jag kan inte ta in det nästan. Men. Jag får skrivlust av det. Idag är det Lucia. Jag väntar på sjukhuset. Jag kom tidigt och bestämde mig för att gå in och lösa parkeringsbiljett. Då sparar jag 35 kronor. Idag hade jag sparat 45. Det kan låta som småpengar för somliga. Men jag räknar dem nu. Mer än ett år utan att kunna arbeta. Redan igår mkt dålig balans och gick till sängs tidigt. Jag är fortfarande ostadig och halkan hjälper inte. Jag sladdade in på sjukhuset men där satt en vikarie. Så, inget parkeringskort. Hon kunde inte låsa upp lådan….

Men, jag hoppas att de försäkringspengar som betalats in från min arbetsgivare för mig. Slutligen kanske man kan få ersättning för löneförlust , sveda och värk. Jag tänker mest på svedan…hur mäter man den? Vårat familjeliv är helt omkullkastat. Mina barn påverkas. Igår sa jag till maken att vi får låtsas att jag är frisk nu. Att jag går till jobbet varje dag. För de börjar klaga på krämpor som inte finns. Så kan vi inte ha det. Varje dag blir en kamp bär alla ska försöka stanna hemma från skolan.

Det stod i utlåtandet att jag har mycket ”resilience” dvs motståndskraft i psyket och därför klarat att vara sjuk utan att tappa ”det” helt. men jag undrar. Anpassningsstörning är en annan diagnos som flimrat förbi i mitt liv när jag var utmattad i två månader. Då ansågs jag inte kunna anpassa mig tillräckligt, till VAD? Att inte få AT för att jag hade 6 barn…vem fan kan anpassa sig till det?

Jag fick i samma veva tips från coachen på KS (gamla) att bifoga intyg från Försäkringskassan om hur många vab-dagar jag tagit ut för att bättra på mina chanser till AT. bara en sådan sak kan ju få en att vilja skriva i DN. Om inte Kjöller hinner före med en svepande generalisering om hu andra är på ”gruppnivå” och hur de systematiskt suger ut systemet….

Jag blev inte jättenöjd, hade fel lim….skulle ha blivit en gran.

Att ha motståndskraft…jag undrar om det är en BRA sak? För jag är tålig, vänder motgångar till nya möjligheter, ser nya lösningar på alla problem och löser andras på löpande band. (Detta var alltså INNAN covid). och jag skrev ett utkast till insändare som svar på att HK kallat mig och den grupp jag klumpas ihop med personlighetsstörd (jag vet, personlighetssyndrom men det känner inte folk i gemen till att det heter nu) men jag tror faktiskt jag ÄR kultursjuk. För, i vår kultur ska man: Vara duktig, plugga, ha rent och fint hemma, låta barnen spela minst ett instrument, ha minst en idrott, åka till fjälls eller alps, åka på minst en solsemester, bygga pepparkakshus, arbeta heltid, vara jävla jämställd och hänga med, helst vara med i en bokcirkel, hålla formen, säga hen, undvika nedsättande ord man inte ens visste just blivit nedsättande och på kuppen ska man vara glad kåt och T A C K S A M !

WTF!? Sen ska huset man bor i vara inrett med monokromt och andas hotell….typ. Namaste!

Nä fy fan. Då är jag hellre hemmafru, för då finns en rimlig chans att hinna med allt detta. Och man hinner grunda sig, släppa ner axlarna, balansera sitt inre och få tarmarna att älska en och anpassa sig till jordens rotation.

Attack!

Är jag bitter? Nej. Är jag tacksam? Nej. Är jag uppgiven? Nej. jag tar dagen som den kommer. Och om jag aldrig mer arbetar en dag till som läkare går det bra det med. Jag är anpassningsbar. Motståndskraftig. För jag saknar prestige där. jag tycker inte att man måste arbeta som läkare bara för att man hållit på med att utbilda sig till det i 7,5 år och sen två och ett halvt år som ST. Det är synd, för psykiatriker behövs men det är inte mitt liv. Vad som däremot ÄR mitt liv är att orka röra mig så snabbt som jag vill, kunna stå på ett ben när jag behöver ta på mig stövlarna, orka byta kläder två gånger i veckan och minnas att jag just kokade kaffe….det vore kul att orka läsa läxorna med barnen också men det kan jag i värsta fall betala någon annan för…..

Men jag börjar bli satans trött på att forskningen går så långsamt. Det finns INGA svar vad det verkar. Och alla verkar rädda….för jag kan tänka mig att underkasta mig vilken seriös forskningsgrej som helst just nu. tydligen tror en del att viruset finns kvar i kroppen, det sa dem idag. Då kanske inte cellgifter vore helt fel….jag vet inte, jag är anpassningsbar. Hår växer ut, blod kan bytas och jag kan tänka mig att sätta mig i en magnetkamera eller få kontrast insprutat i hjärnan också. Bara jag orkar med att lyssna på en föreläsning i två timmar utan att behöva få huvudvärk efter i fem dagar trots tung medicinering.

Steg 1
Två

Objektiva fynd…..ja, det finns hos mig. Jag har en funktionssänkning i delar av de sköraste kognitionerna. Och medan jag idag inte kunde hänga med i den vägledda avslappningen med den släpiga rösten så kunde jag minnas vad som sagts under tidigare rehabdagar och vissa saker har nu sagts mer än EN gång, vissa mer än så. det är lite tradigt. jag är mycket känslig för upprepningar. Det är därför jag kanske har svårt för mönstrade tyger….? Och därför är Josef Franks så bra. De har inga tydliga sådana nämligen.

Kalla omslag…insjuknade to kväll, hemma fre och beställde testning, testades söndag, nu väntar vi…minst 48h. Inga testkit finns på apoteken och OM han har Covid-19 kommer vi alla få vara hemma en vecka…men innan dess, alltså minst fyra dagar ska vi röra oss som vanligt…jag ser INTE logiken i detta. Alls.

Jaha, vad jag babblar på. Men jag är lite trött på allt nu. Jag ska inte vara sjuk, jag känner inte någon förbättring, jag får dubbla budskap, jag vill ha en personlig assistent som är med mig, bromsar, gasar, märker vad jag gör för galna grejer och så vill jag veta VAD FAN som kommer hända! För jobbet har jag helt ärligt gett upp på. Min väldigt detaljerade plan för de sista tre åren av min ST har gått upp i rök, jag ligger på minus på kontot, AFA fortsätter hämta in jävla journalhandlingar för att ta reda på om jag kan få ersättning eller ej och helt ärligt, bara i pengar är det över 200000kronor jag ”förlorat” på det ett år som specialist så där 12 mån med dubbla den lön jag har nu…och sen svedan och värk….vad ÄR det värt? I USA….där skulle man kanske få ett saftigt skadestånd av att ha blivit sjuk på jobbet för att bli smittad av andra har ju visat sig helt omöjligt för någon i min familj….vi har rört oss fritt omkring, bara hållit avstånd, Frank och Edgar har åkt buss till skolan, Tylla har gått i skolan och maken har arbetat på kontoret…INGEN har blivit sjuk….och som sagt, jag insjuknade inte förrän sept 20 av att en person smittade ner en hel avdelning…..så ganska stor dos antar jag….

Nej, bitter och bitter. jag är adekvat förbannad tänker jag. Inte en orimlig reaktion. Och jag vill inte fortsätta att känna in underlaget och suga näring ur jorden och andas ut gifter ur hjärtat…jag vill fan ha en utvidgad reumatologisk blodprovstagning och sen en MR/FMR för att se om det ÄR en kärlinflammation i hjärnan som förvandlat mig till en guldfisk som faktiskt simmar runt runt här hemma. Och jag kunde gärna göra en helkropps-MR för jag blir andfådd av ingen ansträngning och jag bli inte starkare av träning. jag blir bara jävligt trött.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen