Jag sitter håglös. Jag hör om alla som inte tillfrisknar från Covid, tänker på de yngsta….faktiskt. Jag är ju inte alls nöjd med min situation men tänk att vara fem och få detta, eller 12…15…18 eller…..23!? Så gammal var jag när jag träffade min första man…(min nuvarande var då 11…..här skulle en skrämd emoji in). Vi planerade framåt, flyttade ihop och tre år senare var jag gravid med vår äldsta dotter. det är liksom den viktigaste tiden i livet, barndomen och ungdomen. Då man formas, träffar vänner, partners, utbildar sig. Att bli sjuk när allt det är över….det är trist och svårt att omdefiniera sig själv men tänk om man inte ens har hunnit med det!?
Jag finner inte ord för detta och tänker på intervjuer med de som fötts med kroniska svåra sjukdomar som relativiserar kring detta och tänker…”bara jag kan stå ut med detta” och ”det finns en mening med att just jag blev sjuk”…..NOOO WAY! Tänker jag. Det finns fan ingen mening med sjukdom, kroniska sjukdomar eller missbildningar. Det finns förklaringar, orsaker och ibland bot, men nån jävla mening i det kan jag absolut inte finna. Jag hade så mycket hellre velat fortsätta mitt liv så som det var och slippa detta snart två år långa undantag(?). Så var det ur världen.
Idag ska vi till mina föräldrar. Sen lunch. Känns ovant. Man har ju knappt setts på två år….inte på det sättet. Påsk ska vi också fira där. det ska bli kul, jag har en present till alla barn och föräldrarna. Barnen har såklart redan fått veta, men mamma vet inte. Jag hoppas hon gillar. det är så svårt att handla presenter till vuxna som har allt. Och sen….vill de ha mer? De städar och städar. Eller….de rensar, tittar på minnen och delar sedan ut allt. Så nu har jag en hög med grejer som jag inte vet vem som vill titta på…mina barn när jag är död? För att förstå hur jag formats, utvecklingskurvan….HM.
Det ska jag kanske snacka om, vad händer med generationen under de som döstädar…dränks vi av våra prepubertala äggkartongskonstverk? Får vi testamental ångest, vad??? Jag ogillar tanken på att mina föräldrar dödstädar men är samtidigt tacksam. För det är sjukt jobbigt att ta reda på ett hem när någon dött. Sorgligt, arbetsamt, tungt fysiskt, kostsamt i värsta fall och sen…kan det bli girigt. Och det är väl det värsta av allt. Att vi till slut kokas ned till en summa cash. Det som verkligen är viktigt för på tok för många människor.
Jag har försökt tala med äldsta dottern, ja det faller ett ansvar på den som är äldst, hur gracerna här ska fördelas på ett rimligt sätt i händelse av mitt plötsliga frånfälle. Maken och de tre små ska bo kvar (om de vill) och sen ska smycken och personliga ägodelar delas på ett riktigt och rättvist sätt. Inga dumheter. Min nuvarande vigselring ska såklart tillfalla Tylla, min första som ligger i skrinet går till en av de tre äldsta….osv. Allt som jag och nuvarande maken köpt kan rimligen först erbjudas de tre små, Saker som kommer från min första makes släkt ska ju såklart hamna hos de med blodsband till dem…eller? Tylla, Edgar och Frank kommer ju ha vuxit upp omgiven av saker från Familjen Ekblad…..det är mysko. Jag har massor med saker här hemma från min exmakes farmor och hennes bror. Jag delar ju såklart ut det till barnbarnsbarnen (mina tre äldsta alltså) men vissa saker har ju jag fått….och vi lever med dem.
Nu skiter vi i det. Jag ska klä mig, fixa håret (stort kanske där beroende på ork) och sen se till att äldste sonen äter frukost. Han är seg. Sen ska jag sticka vidare på underbara tröjan som jag är orolig för, kommer den bli för liten….då måste jag ge bort den med.
Hej!
/A