Är du galen eller? Att du ens vill läsa en text med den rubriken. Låt mig beskriva min morgon. Eller morgon förresten, här finns inga tydliga skiljelinjer mellan morgon, förmiddag, eftermiddag kväll eller natt, det är fullt ös dygnets 24 timmar mestadels. Jag är som en 7 Elevenn, fast twelve.
Precis när man tror att det ska lugna ned sig kommer något nytt att hända. Det kan var ett av de sex barnen, det kan vara grannes cementblandare som drar igång halv tio en fredagskväll, andra grannens jävla trimmade Trans Am eller katten som bestämt sig för att när lugnet äntligen lägrar sig sova på mitt huvud. Icke att förglömma polishelikoptern som hoovrar här titt som tätt och ger mig hjärtklappning. Alltså en aldrig sinande ström av mer eller mindre akuta situationer och störmoment.
Min morgon var det ju. Den började strax innan sex, och det kan man ju stå ut med om man somnat före två. Det gjorde inte jag för jag var så uppe i varv efter gårdagens bjudning av röriga barn och dåliga besked från advokaten bland annat. Jag fick alltså fyra timmars sömn för tredje natten i rad. Visserligen sov alla men si då somnar inte JAG såklart. Tylla vaknade således och skrek. Jag försökte på darrande ben snabbt ta mig till köket för att göra en tystande välling varpå hon skriker ÄNNU mer för att hon tror att jag tänker lämna landet (väldigt många verkar vara oroliga för detta just nu…). Jag kom dock tillbaka och lade mig vid hennes sida för att glana på Barnkanalen.
Jag slumrar till och väcks av Frank. Han uppmanas krypa ned till Tylla i splälsängen så de kan underhålla varandra (läs jag kanske kan få fortsätta slumra). Då kommer maken som tycker det var länge sedan vi låg intill varandra….Ja det var det men va fan!! För husfridens skull samspråkade jag lite och försökte att inte döda honom med min andedräkt. Det var mysigt och jag insåg att jag verkligen saknar att vara ensam med honom. Då vaknar Edgar, han VRÅLAR. MAAAAMAAAAAA? Som om han trodde att jag lämnat landet!
Jag gick in till honom och mös några minuter med den lille pojken. Han var måttligt intresserad av detta, han ville ha LAGOM varm O´Boy i BLÅ flaska (annars kunde jag äta bajs och dö lät det som om han tyckte). Fram till, klockan nio när jag lämnade Frank på förskolan höll det på i den stilen, skrik, missnöje, krav, saker som ska dras ned i golvet, vätska som ska hällas ut, gärna över nyss påsatta kläder, ljud som måste göras och dessutom var jag tvungen att åka till macken för att handla bröd och mjölk. (Men det klagar jag inte på, tio minuter i bilen ensam….man får nästan lust att bara fortsätta köra, lämna landet).
När jag utmattad och trög i kroppen kom tillbaka från förskolan hade maken helt oväntat börjat packa!?! Han tog också på begäran ned julstjärnan….den sattes upp till julen 2009 om jag minns rätt så det var ju inte ett år för tidigt.
Han har ibland svårt att se mina behov kan jag tycka men just idag verkade han ha fått in rätt frekvens. Han kanske läste gårdagens inlägg om….att lämna landet?
Gnäll gnäll gnäll jag vet. Men med hjärtklappning, mjölksyra i hjärnan (jag vet att man inte kan ha det för att hjärnan inte kan spjälka laktos men så ni fattar känslan) och sus i öronen kan man inte annat än klaga. Och VARNA för att skaffa barn om ni inte har en PERFEKT relation och befinner er på EXAKT samma våglängd. Har man inte rätt förutsättningar är det förödande för relationen och familjen och någon kan komma att behöva lämna landet!
Jag fick gå upp i sovrummet ett tag för att skriva, tack snälla älskade make! (jag har just hittat funktionen fet stil och ska växla mellan detta och versaler framöver för variationens skull).
-Pssst! Maken, vad säger du om att boka två biljetter till Bahamas, kasta in ungarna hos min morsa och dra!?! Vi säger att vi måste till IKEA eller något….Klart de har de bra där några månader!
Jo, idag tänkte jag att ni som läst detta kan tävla om en figur ur The jumping family. Om en vecka (12/5) drar jag en vinnare av antingen en groda eller bläckfisk, vad tror ni om det? Dela på Facebook och kommentera med groda eller bläckfisk eller reposta på Instagram med #voltairesvardaggommini. Adios!
Jag kanske drog det ett steg för långt i helgen då jag muttrade ”snart kanske mamma flyttar” i tvättstugan och barnen hörde detta.. Men pedagogiska jag förklarade att så kan det ju kännas ibland när man inte får sova varje natt eller alltid har något av barnen liggandes tvärs över ansiktet på en. Vet inte om den förklaringen hjälpte.
Jag säger både det ena och andra här hemma kan jag erkänna. Det kanske är dags att börja månadsspara till barnens KBT…?
Har en sjuåringen som helst av allt skulle vilja krypa in under mitt skinn varje natt. Så har det istort sett varit sedan hon föddes. Vet inte riktigt när det släpper…
Hej och Välkommen!
Låter som om det skulle kunna vara både mysigt och lite krångligt. Jag tror man måste bejaka barnen hur ”jobbigt” det än är. Hon vill ha trygghet. Jag tror på att låta barnen vara hos en på natten om de vill det. Jag hade jättejobbigt med två av mina större när jag skilde mig. De sov oroligt många år. Men vips, är de botade! Nu har vi löst det några dagar med att maken sover i pojkarnas rum och jag med lilltjejen Än så länge har det funkat (utom igår då när helvetet brakade lös..)
Rätt var det är får man inte ens pussa dem…det är ÄNNU värre! Sov gott!
A
Tack. Det är oerhört mysigt, samtidigt oerhört jobbigt. Jag försöker bejaka oss båda. Mannen får dock bejaka sig själv i gästrummet, som numer går under namnet; pojkrummet.