För andra dagen i rad(?) hör jag om en journalist (från public service??) som som skrivit om den här rapstilen. Författaren älskar den här musiken, det är tydligt. Han säger ”Sveriges största konstnärer”….och jämför det med nyhetsrapportering….och att musiken kunde vara en väg bort men att samhällsdebatten nu gör att de inte kan fly gängmiljön.
Jag vet inte. Eller jag vet en sak. Den här typen av rytm passar inte mig. Jag tycker allt låter likadant, jag gillar inte budskapen, jag hör inga instrument, det känns väldigt…flyktigt. Inga tidlösa mästerverk som man kanske annars skulle kunna ”konsumera” om 100 år. Eller 500 år. Det är ett tidsdokument, absolut, det är möjligen som jazzen var när den kom, eller blues men både jazz och blues framfördes av människor som kunde spela eller sjunga. Rapparna…vad är deras verktyg? För mig, som är helt novis på rap det erkänner jag gärna, så känns beatsen som genererade i en maskin, något man ställer in. Det är datakraft. Visst, man lägger på ljudslingor jada jada men jag vägrar tycka att det är en konstart. Och själva grejen, att han får komma till tals, att vi ska hylla detta, ge priser känns helt fel. Låt dem rappa bäst de vill, de tjänar pengar på strömningstjänsterna fine. Jag hoppas de betalar skatt. Som kan bekosta vården som skotthålen kostar. Eller överdoserna. Eller minska polisens budgetgap. Jag gillar inte gangsterrap. Jag vet inte vem som kan lockas av detta helt enkelt.
Jo, jag är trött och irritabel. Det är så ibland.
/A