Tjena alla peeps. Jag tror det betyder heja alla vänner…. eller?
Kort rapport från sjukskrivningsträsket. Eller, jag arbetar 25% och ständigt utvärderar vi hur jag kan göra mer. Och min chef håller med och anpassar. Jag tänker att jag inte vill vara chef, någonsin. I vilket fall, jobba hemifrån är ett bra sätt att börja. Trappa upp saker att göra, måsten liksom, för att sen gå från papper till människa. Det är helt klart så att social interaktion är jobbigt för min hjärna. Såklart, det är ju det svåraste som finns med oändliga möjligheter att göra fel. Lägg på det till att patienterna är sjuka, personlighetsstörda i vissa fall, maniska och psykotiska. Där har du en grogrund för vem som helst att bli utmattad av mellanmänsklighet. Och, vanligen älskar jag det, det fyller en med liv att anpassa sig efter andra för att ge dem bästa tänkbara mottagande och sen styra upp behandlingen. men, om detta är ens svårighet så till vida att du själv får migrän i 15 dagar efter 3h där…ja, då drar du dig såklart för sådant.
Nu sitter jag hemmavid, med en dator och läser journaler…mkt simpelt men, man kan hjälpa på det sättet också.
Just nu är jag engagerad i en ukrainsk soldats ve och vä, via min tränare, som också engagerar mig. Han är en person som är lätt att gilla. Fåordig men rolig och efter många år är vi nu….bekanta. Vi småpratar, jag skickar lite sms, hjälper till när jag kan med träningen och….jag skulle vilja hjälpa mer. Han bor med sin familj på 38 kvm….och snart kommer andra barnet. Tänk det! det är som att kastas tillbaka till 40-talet. Jag sitter här med två rum vi aldrig är i, en källare full av saker vi egentligen inte behöver….och skäms lite. Andra skäms inte över husen i marbella, tvivelaktiga reklamkampanjer för skit.
Igår pratade jag med maken. Jag frågade hur mycket pengar man kan behöva, För att dra sig runt, kanske utan att arbeta (som det är nu känns det ändå som ett lockande alternativ för att slippa vårdmöten och Försäkringskassan) och vi kom fram till 30 miljoner. Betala av huslån, ha pengar till mat, en semesterresa/år (helst två så barnen kan få åka skidor i alperna istället för backen intill) och sen mat man vill ha. Vi hörde att den kursiska räven drar runt en miljardindustri….och jag funderade på om knark är enda sättet…men snälla knardistributörer då….såna som inte klipper av folks fuíngrar med avbitartänger, och ger råd om hur man ska hantera knarket för att inte dö…nästan som att vara läkare då…men, sen kom jag på att om man skulle konkurrera på det sättet och göra en breaking bad, då skulle nog den som inte är en snäll knarkkung klippa av våra fingrar på det viset…så nä, det får bli en annan lösning på 30-miljonersproblemet. Hmmmmmm….
Men tillbaka till verkligheten, jag har redigerat i veckan. Shit alltså, det är så intressant. Jag skriver av hjärtans lust, tycker det är skitbra, sen tycker jag det är ok och slutligen helt kasst utöver storyn då. Det är den som är rolig att få ihop. Man tar hjälp av testläsare, lektör, ser de där felen man inte anade och de man visste om. Sen redigerar man och tänker, hur jävla illa skriver jag egentligen? och sen läser en annan och tycker fan vad bra du är, man blir glad och läser sen igen och tänker: Vilket pucko skrev så här illa? ja, ni fattar, man upptäcker onsygga grejer, som upprepningar t.ex. sen när man skriver om använder man samma ord igen som man upptäcker lite längre ner. Hjärnan har tydligen ett viss sätt att bearbeta tankar i ord som inte ändras så lätt. Men, jag har lärt mig, man måste läsa texten flera gånger, låta andra läsa, lita på sin magkänsla i mitt fall, alla har inte den och sen ha disciplin. För mycket av mitt problem är otåligheten. men den ska inte lägga krokben för mig nu. Jag SKA skriva hela vägen in i kaklet och därför skriver jag inte länge. Bara en timme eller två i taget sen tappar jag det.
Nu sticka. Sen familj och vet ni? Vi ska dra till Karlskrona, på USM! Jag känner att vi behöver det. Jag behöver det. Miljöombyte, restaurang, hotell. Det är som massage för hjärnan att komma ur huset. ooooo, nu kom jag på. Vi kommer ha små kycklingar då. det får maken fixa! Tänk att jag glömde det! Det knackade och pep i tre av fyra ägg igår kväll. Och med tur har vi tre kycklingar under dagen. Lilla Rose dog ju, hon var missbildad i tarmarna tror jag, det var förfärligt..men, sånt är livet, skört.
Puss alla peeps!
/A