God morgon!
Jag har haft 24 jobbiga timmar, natten var värst och tidigt idag. Halsen värker, feber och slutligen (jag är en optimist som alltid tror att saker ska gå vägen) ställde jag in ett besök hos en väverska där jag skulle titta på en matta. Vi hade för övrigt dubbel eller faktiskt trippelbokat oss idag. Jag skriver VI men det är liksom jag (jag vet gnälligt men det är ett faktum att maken inte är så delaktig i vad som händer i familjen…tyvärr) som håller i trådarna här hemma, får alla mail, anmäler barn till aktiviteter och styr lite över vad vi själva ska göra. Det är ytterst märkligt att maken låter mig göra allt detta då jag efter Covid har stora svårigheter (som ni läser) att få det hela att gå ihop. men ränderna går, som vi alla vet, aldrig ur. Så efter bästa förmåga, med larm, lappar och slarviga anteckningar i kalendern försöker jag hålla styr på allt och idag skulle TVÅ saker hända klockan elva, en annan 11.30 vilket hade medfört att jag skulle behöva kasta mig från väverska och hem för att skjutsa en son till en konsert (för kungen no less) och sen hem, ladda om för lunch och återigen skjutsa honom kring sex för grill med samma orkester som spelade för knugen. Det jobbiga med allt detta, utöver att både jag och maken nu är förkylda, är att han är i beredskap. Så jag kan inte räkna med honom. Han kan inte ta med två barn i bilen och dumpa dem efter varandra, vilket var min grundplan, utan han måste ta ett i taget utifall att han måste lämna ett barn vi vägkanten och dra till jobbet…PLING! Där gick första larmet….som jag nu ska ignorera.
OK, så natten var hemsk, jag lade mig dessutom innan åtta för jag var trött, alltså kändes natten extra lång. Så, jag såg, triggad av att jag igår sökte kurser inom ramen för min ST-utbildning och ville gå en kurs i ätstörning, något jag verkligen inte vill, för jag skyr ämnet, men alltså rimligen BEHÖVER gå, alltså började jag se en kort serie om Vikt….eller kroppar…eller…..? Det var många saker, ickebinär, trans, vikt och kroppspositivism. Den var delvis på finska (Kroppsrevolt). Har ni sett? Efter den tänkte jag….jag kanske ska se allt på SVTPlay om detta? Och då gjorde jag det. Jag såg en film om fyra nordiska kvinnor som var aktivistiska och hävdade sin rätt att ta upp plats….postade selfies där de glatt poserade med gigantska muffins, hade Tjockloppis osv (Fat front) och avslutade med Tjockumentären. Till en början försökte jag sätta mig in i hela grejen med öppet sinne. Kroppar, de får ju se ut hur som helst, det är jag HELT med på. Jag kan ju ha min personliga smak, vad jag tycker är vackert, men min uppfattning ÄR att alla ska få se ut hur fan de vill. Jag skulle själv inte vilja se ut som någon av de som figurerar i de här rörliga bilderna, det verkar fruktansvärt av vad de beskriver. Jag kan inte komma ifrån hur jag uppfostrats av mina föräldrar avseende hälsa, idealen som finns just nu men smalhet som norm men jag kan ärligt säga att jag aldrig genomlidit en bantningskur. Eller jo, en gång när jag var mycket fattig på en skidresa kom jag och min kompis på att det kanske var billigare att äta nutrilett på rummet än att gå ut och käka. Vi orkade det i kanske en dag sen fick vi ringa hennes pappa och be om pengar för att kunna komma hem…Men jag tänker en hel del på vad jag äter, vad jag ger barnen och visst, det är på tok för mycket socker, kanske lite väl mycket grädde, för lite sallad i mångas tycke men…till mitt försvar, annars äter inte barnen, i vilket fall inte de två yngsta. 14-åringen har börjat växa och verkar i och med det ha insett värdet av MAT, mycket mat, herregud vad han äter. Om en enda positiv sak har kommit ur Rysslands krig mot Ukraina (jag vet, läskigt att skriva!!!) så är det att vi bojkottar Marabou och O´Boy. I och med det har mitt problem med chokladmjölk upphört. Som genom ett trollslag faktiskt. Ingen knotar, barnen fattar att det är ett litet, mikroskopiskt, offer att göra för ukrainarna. När det verkligen gäller kan jag stå stadigt.
Men, åter till kropparna. de kraftigt överviktiga. Det jag oftast tänker när jag ser en väldigt tjock person är; vad har den varit med om? Och det började nog när jag läste Vaxdockan, en deckare av Elisabeth George eller möjligen…vad hette hon nu? Skit samma. En mörderska (jag tror det, minns inte riktigt nu) äter sig fet för att undgå övergrepp. Hon äter sig ointaglig. Sedan dess tänker jag alltid att det ligger ett trauma bakom störda ätbeteenden i den skalan. Jag vet att inte alla ätstörningar har en sådan bakgrund men det kommer liksom för mig att det är något i själen som skaver…Så ett stycke in kommer det. Hatar sig själv, har inte passat in, oklar sexualitet, mår dåligt psykiskt och resultatet blir att man äter, tröstar sig. Och sen mår man sämre. Och man blir arg, vill visa att man visst får vara tjock, att det är resten av världen det är fel på. Det är också sant att många hatar tjocka. Många hatar läkare, jag är starkt kritisk till politiker, en del hatar ryssar, andra ukrainare eller muslimer, judar och så håller vi på. Vi ogillar saker eller gillar. Det finns alltid något. Vi är inte perfekta.
Jag tyckte allt blev väldigt mycket fokus på hur dåligt de mådde, arga på föräldrar och världen. Absolut. Jag kan bli lite arg på min mage. den är inte platt och det hjälper INTE att maken inte bryr sig, att det inte syns så mycket med kläder på eller att jag faktiskt inte är kraftigt överviktig eller att jag kan hitta kläder som passar. Oj vad jag svamlar. Shit alltså, det är febern. Men jag försöker reda ut för mig själv hur det är med kroppsidealen jag själv har. Jag vill ju vara frisk framförallt, och tjocka kroppar håller sällan länge, i vilket fall inte de som bär på 50, 60 kilos övervikt. Jag har kanske….5-10? enligt BMI i vilket fall. Ett knasigt mått.
Nåväl, slutligen när jag höll på att kräkas på alla arga kvinnor som ville ta plats och krävde större storlekar och rätt att äta muffins i ensamhet så såg jag Tjockumentären. Den var otroligt bra. En man som inser, nej, jag kan inte äta på det här viset, han var tydlig med att han åt av ångest, tröst. Och han låter sig opereras, han nästan dör. Sista pizzan han åt var nästan det vidrigaste jag sett. Pizza med pommes, kebabsås och i mitten av den en stor klick bea!? Det vände sig i magen. Han satte i sig allt på tallriken och jagade slutligen runt sista fettdropparna med en pommes för att verkligen få i sig allt. Tallriken behövde INTE diskas, jag lovar. Jag kände kärlen stelna i hela kroppen, och hur 1 får man ens i sig allt detta. Jag hade fått lägga mig resten av dagen. Men, han går ner i vikt, slutligen 67 kilo. Jag väger ungefär det, lite mer68,6 så efter att han skurit bort överskottshuden ett år senare hade en hel människa tagits bort från honom. Man förstår varför det värkte i knän och rygg, varför det blir tungt att gå, leka, spänna fast sig i bilsätet.
I vilket fall, han hade en ytterst fin analys av sin situation. Han hatade inte sin kropp, han kunde bara inte låta bli att trösta sig med mat när han fick ångest. Och DÄR har vi kärnan. Han hade behövt hjälp, söka hjälp, fatta att det inte var mat han behövde utan att må bra i själen. I hans fall kanske få en psykolog.
Någon kritiker skrev att hon önskat se ett program där någon visade hur BRA man mår i en fet kropp, hur underbart de tycker det är, frågan är om det finns någon sådan person…jag tror absolut det finns småfeta personer som är hur lyckliga som helst…jag själv balanserar som sagt på gränsen till övervikt….och tänker säkert mer än jag borde på vad jag äter men i ärlighetens namn, om jag INTE gjorde det skulle jag med lätthet väga 80-90 kilo. Jag tänker också på att jag ska spänna fast mig när jag kör bil, tittar i backspegeln för att inte köra över grannbarnen, jag har en livförsäkring. Överallt farligheter och saker som inte är bra för mig.
Ok, det blev mycket där. Jag ser saker från min sida jag vet, och så kan det ju få vara. Att alltid veta allt om allt är omöjligt men i min värld är fetma ett hälsoproblem ffa och då räknar jag in psykisk hälsa också.
Nå, nu kommer bilder här, på andra teman. Ni behöver inte tacka…som Livrustkammaren skulle ha sagt.
Jaha, då vet ni. Jag behöver alltså veta mer om ätstörningar både över- och undervikt. Men en sak är jag rätt säker på, jag kommer säkert ändra mig lite, få en mer nynserad bild, jag jobbar på min egen idealbild, tänk när inte ens Hollywoodskådisar duger…vad är jag ute efter va? Helt sjukt ju.
/A