Mordet i Marseillan
Kapitel 1
De kan dra rakt åt helvete, tänkte Amélie medan hon drämde polisbrickan i Alfredssons skrivbord med full kraft. Ringarna på knep åt i huden mellan fingrarna. Direkt insåg hon att hon tagit i för hårt. Förhoppningsvis hade inga av de ädla stenarna hoppat ur ringskenan. Men hon tänkte inte kontrollera det, nu. Då skulle tilltaget tappa effekt. Poängen var gjord, ingen kunde undgå att hon var ovanligt arg, inte ens utanför chefens kontor.
Vapnet lade hon försiktigt ifrån sig, hon ville inte framstå som totalt ansvarslös eller råka skjuta Alfredsson. Amélie hade lekt med tanken, inte att skjuta just honom, men någon annan som irriterat henne länge. Jossan till exempel, den nya koordinatorn som inte bara var långsam men också, efter fyra veckors skuggning av den hon skulle efterträda, som synes inte bara långsam utan rentas hjärndöd som hennes handledare yttrat i ett svagt ögonblick på flexitoaletten. Även denna handling hade avfärdats eftersom hon var en normal person som inte sköt sina medarbetare hur korkade och inkvoterade de än var. Så galen var hon Inte.
Trots all turbulens sista tiden gillade hon sin chef, det var inte han som gett ordern om att hon skulle ta en ”time out”. Den kom uppifrån. Alfredsson var av samma sort som hon, men i chefsposition inom polisen bands man till händer och fötter, man var som en gisslan med enda utväg som säkerhetsansvarig på något stort företag eller möjligen försäkringsutredare. Det var inte sådant hon utbildats sig för. Det var polis eller inget. Eller inte inget, men i händelse av avsked skulle hon söka sig långt bort från allt var kriminalitet och rättsskipning hette. Kanske hon skulle bli skidlärare, eller inte, hon var inte utbildad för det, men PT skulle kanske vara en alternativ sysselsättning? Eller att bli facklig, men risken var väl att hon skulle brinna upp där med. Hon var trött på att vara eldfängd, desillusionerad och trött. Inom polisen, för att ta sig fram fick man svälja en hel massa skit, gjorde bäst i att svara ja och slicka uppåt. Konstigt egentligen tänkte hon att Alfredsson fann sig i detta. Iom den privata sfären skulle han med största sannolikhet kunnat göra en lysande karriär och tjäna dubbelt så mycket pengar så att hans fru kunde ägna sig åt det hon gillade mest, resa och …vad var det nu hon gillade? Väar det vävning? Ett sådant drag hade kunnat dubblera lönen, gett utrymme för mer fiske och kanske gett en gladare fru på kuppen? Allt detta hann hon tänka medan hon på detta utstuderat dramatiska sätt demonstrerade sin totala ovilja att ta “ledigt” och lämnade därefter chefens kontor.
– Jaha, vad gör du nu då? Alfredsson ropade efter henne.
– Skit i det du! Beslutsamt, nästan barnsligt, med hårda och bestämt högljudda steg tog hon sig vidare mot dörren.
Amélie använde sällan, om ens någonsin riktigt fula ord, könsord eller de haranger som blev kastade mot henne under förhör med gängmedlemmar. Svor hon rörde det sig uteslutande om religiöst färgade svordomar, de traditionellt svenska som, vad i helvete?, Vad fan?, Satan eller herrejävlar. Kuken, fitta, jag ska knulla din mamma eller dina systrar, det var sådant som under inga omständigheter skulle passera hennes läpar även om hon på senare tid kände att det började närma sig då de traditionella verbara hoten eller kraftorden stod sig ganska lätt i förhållande till de mer exotiska. Hon svor dessvärre ganska ofta och hon ogillade det, speciellt på arbetet, men de slank ändå ur henne, känslostyrd som hon var. Att säga ”skit i det du” bar emot. Att vara otrevlig mot den chef hon gillat allra mest sved i hennes själ men stunden krävde detta. Amélie hade inte heller den blekaste aning om vad hon skulle göra nu, varför det kändes lämpligt att med denna hårda formulering ändå antyda att hon hade en plan. Här skulle hon i alla fall inte spendera mer tid, det hade blivit plågsamt tydligt.
– Vi håller kontakten! ropade Alfredsson efter henne innan dörren small igen bakom henne.
Skilsmässan stod för dörren, internutredningen var i full gång och barnen, ja, dem skulle hon vara glad om hon fick se till jul. Om någonsin.
Amélie rensade ur sitt skåp i omklädningsrummet och skrivbordet på sitt kontor. Utan att möta sina utredares blickar gick hon snabbt och taktfast ned för trapporna och ut ur polisstationen mot bilen. Ett tiotal meter ifrån den massiva byggnaden stannade hon upp och och spejade ut över parkeringen. Myllret av bilar skyde sikten av hennes egen. Hon önskade att minnet av var hon ställt den skulle komma till henne.Var fan hade hon ställt den? Och varför i helvete hade alla en massa SUVs som skymde små bilar? Lasten hon bar ställdes ned på marken, hon halade upp bilnyckeln ur byxfickan; att trycka på låsknappen skulle kunna avslöja var bilen stod. Hade bilen varit större än en sardinburk kanske den hade synts. Inga blinkande lampor syntes till. Alla SUV:ar alltså! Vad var det för märke hennes bil hade, Daihatsu, Hyundai …? Vad fasiken var det för märke på hennes egentligen? Den hade varit en gåva från hennes far. När hon dryftat att hon ämnade köpa en begagnadad italiensk cabriolet hade han snabbt gett sig av och köpt henne denna mer praktiska och framförallt säkra bil. Hon hade antagit att han varit rätt att hon skulle köra ihjäl sig med fartvinden i håret eller möjligen bara blivit helt galen. En Fiat i svenskt väder var ingen lysande idé i hans värld. Så, i syfte att förhindra att ett vansinnesköp hade hon fått denna sydasiatiska fordon i present. Då tjafsade man inte. Med en polislön kan man inte vara petig.
Förra sommaren hade Amélie inte, efter en kreditkontroll, godkänts att hyra en jordfräs på den lokala maskinuthyrningen. Firman gjorde alltid en kreditupplysning innan de lät någon avlägsna sig med en maskin värd mer än 20000 kronor. Svaret de fått var icke kreditvärdig, alltså en riskperson att hyra ut till. För ett ögonblick hade hon i sitt raseri över detta övervägt att dänga polisbrickan på disken för att på så sätt övertyga dem om att hon inte var en tjuv; raka motsatsen faktiskt, hon var bara underbetald. I ett yrke där man vid vilket givet tillfälle som helst skulle behöva svida om och springa ut och rädda allmänheten mot flygande kulor, apterade bomber och skenande lastbilar. I sista stund hade hon avstått, hon insåg att hon säkerligen bara skulle känna sig förnedrad istället, mer förnedrande än lönen. Senare samma dag hade Per, hennes make, fått åka dit och då fått med sig jordfräsen utan mankemang.
Att en svensk polis inte kunde hyra en trädgårdsmaskin var ett lågvattenmärke. Hade hennes man, eller snart före detta man, inte haft dubbelt så hög lön som hon hade familjen aldrig kunnat göra något roligt, inte om det roliga kostat pengar i vilket fall. Gratisaktiviteter var såklart roande, brädspel, sova i tält, cykla till Sveg. Men, barnen hade vant sig vid annat, hon med. Lönen hade i vilket fall varit något positivt med den karln sista åren. Och såklart barnen. Dem hade hon och Per gjort bra, även om de för tillfället vägrade tala med henne.
Amélie tog ett djupt andetag, satte händerna i sidorna och försökte lugna sig. Tankearbetet fick det att börja värka i hjärnan: Var ställde jag bilen? Fortfarande inget svar. Hon testade nästa minnesknep: Hur långt gick jag innan jag var framme på jobbet? Från vilken vilken riktning körde jag in? Tyst och stilla lät hjärnan arbeta. Slutligen klack det till i hjärnbarken.
Thaistället, där står den! Hon plockade ihop sitt gepäck, styrde stegen mot restaurangen och minsann, där stod den lilla bronsfärgade bilen som hon egentligen gillade men som hon i vissa stunder hade önskat var utan tak. Och kanske något större, så att hon kunde ha sin väska på golvet vid framsätet. Ytterligare femtio hästkrafter hade inte skadat, eller hundra. Nästa gång hon behövde en ny bil skulle hon bestämma modell. Nästa gång förresten … då skulle hon vara singel och gud vet var hon skulle bo? Kanske detta var den enda bil hon någonsin skulle ha råd med? För en sekund kände Amélie sig yr och illamående. Var hon just nu på toppen av sitt liv och var allt framför henne bara en långsam nedförsbacke?
Väl hemma parkerade Amélie bilen tvärs över uppfarten. Per skulle inte vara på jobbet och dök han upp kunde han gott parkera på gatan. Nu var det hon som bestämde och hon hade saker att göra.
I källaren hittade hon kabinväskan. Inuti den låg ytterligare en kabinväska, för att spara plats. En kort överläggning med sig själv fördes för att avgöra vilken som passade bäst för resan. Valet föll på den mindre, ett symboliskt val, egentligen hade hon nog behövt den större men nu skulle det packas lätt. ”Travelling light” var ett uttryck, en inställning hon gillade men inte alltid kunde leva upp till. Det slank ofta ned ett par extra skor, även om hon var den av alla sina väninnor som packade minst inför resor. Det låg en sport i detaljplanering av vad som skulle tas med på resa. I princip blev det samma saker år efter år, vilket i hög grad underlättade packandet. Sommaren var bra på det viset, sommarkläder blev aldrig riktigt omoderna. Svala tyger, enkla modeller och färger som passade mot solbrun hud. Väninnan Jondi, i Marseillan dit hon nu styrde kosan, hade berättat om en väntade värmebölja på uppemot 42 grader. Vad bär man då? Sarong och bredbrättad hatt?
Det var länge sedan hon upplevt sådan värme, minst 25 år sedan, strax innan barnen gjort entré. Men, hon hade inte tänkt vara påklädd under resan. Planen var i stort sett att guppa i Medelhavet, låta vågorna tvätta bort all ilska och bringa klarhet i hur sjutton hon skulle styra sig mot framtiden. Till det behövdes bara bikini, solbrillor och möjligen solkräm.
Amélie kastade ned sju trosor, de skönaste och tyvärr fulaste i samlingen urtvättad underkläder, den hallonröda, snudd på genomskinliga, långklänningen från när hon var gravid med Julia, en baddräkt, bikinin, bästa bhn, två shorts, ett kort och ett längre par, tre linnen och två T-shirtar. Man vet aldrig, kanske hon brände sig på axlarna och behövde bada med tishan på?
Passet! Fast behövde man ens pass nuförtiden, legitimationen räckte väl inom EU? Men kanske hon skulle köpa en biljett och dra till Japan? Varför begränsa sig till EU?
Bäst att hitta passet ändå och kolla när det gick ut. Hon tänkte snabbt och yvigt. Fransmän kunde vara petiga med detaljer och hennes franska var inte tillräckligt bra för att, i en pressad situation, räta ut byråkratiska frågetecken kring varför hon dristat sig till att resa utan något av sina båda pass. Hon hade ett franskt och ett svenskt. Hon tog båda.
Varje höst och vår tänkte hon anmäla sig till en språkkurs, för att bättra på och inte låta sitt modersmål dö. Det hade aldrig blivit av. Det kom alltid annat emellan. Inför Per hade hon inte kunnat motivera en språkkurs när hon i princip aldrig var i Frankrike längre. Han hade säkert inte sagt nej men sen var det det där med orkan. Jobbet sög så mycket kraft att blotta tanken på att böja franska verb och konversera med andra utom sin egen mot på franska avskräckte en aning. Sedan mormodern dött hade de åkt alltmer sällan. Nu var det uteslutande mamman hon talade franska med. Hennes franska var inte helt uppdaterad. Efter fyrtio år i Sverige med korta vistelser i det forna hemlandet hängde Colette inte längre med i språkutvecklingen. Den hade avstannat där den varit när hon lämnade Frankrike. Det betydde antagligen att även Amélie lät som en skolfröken från 70-talet.
Amélie hittade passen. Hennes och makens låg tätt ihop, omslutna av en vit skinnväska med guldtryck. Väskan var hennes men Per ansvarade för den. Amélie brukade bli virrig på resande fot och för att undvika att hon tappade viktiga saker hade hon överlåtit åt Per ta hand om familjens passamling. Framöver skulle hon behöva klara även detta på egen hand.
När packningen var färdig drog hon ut till Arlanda, en dryg halvtimmes körning. Natten skulle tillbringas på hotell. Aldrig mer skulle hon sova i den gemensamma sängen ikväll ens om Per var borta. Helst hade hon huggit sönder den med hans älskade köttkniv, den som krävde handdisk för att inte bli slö. Hon hade den kniven och så ofta hon fick tillfälle diskade hon den i maskinen med låtsades som det regnade. I vilket fall om han lämnat den framme utan att själv diska den. Hon undvek den som pesten. Bara frukt skar hon med den för det gick inte att förneka att den var fenomenalt vass, med då kunde rent vatten och en diskhandduk räcka för rengöringen. Aldrig i livet att hon skulle skära kött med den och sen handdiska. Någon jävla måtta fick det vara med petigheten. Hon mindes första knivdebaclet väl.
-Är du galen!
-Vad?
-Du kan väl inte tvätta den här i diskmaskinen? Den blir slö!
-Men diska den då!
-Jag gör ju det!
-Tre dagar efter att du använt den, ja…
Så brukade det låta. Numera struntade hon i den jävla kniven men det hade känts skönt att sätta den mitt i dubbelmadrassen, helst hade hon velat höra det gnisslande ljudet av metall mot metall om den träffat en fjäder.
Alfredsson plockade upp Amélies saker och låste in i sitt vapenskåp. Ett ögonblick hade han trott att hon skulle skjuta honom. Ilskan som kunde blomma upp i den kvinnan var inte att leka med. Blandningen av aggressivitet, frustration och nedstämdhet ihop med att vara anklagad för tjänstefel var som att skaka en flaska nitroglycerin. Amélies styrka som polis var hennes snabbtänkthet i kombination med den stora energi hon besatt, både fysiskt och psykiskt.
Som polis krävdes att vara snabb i vändningarna och blixtra till när det gällde. Men livet och jobbet sammantaget hade nu blivit övermäktigt även för henne. Vanligtvis kunde Amélie lägga band på sig i de mest provocerande konfrontationerna med buset, men i kontakt med kollegor kunde hon i sällsynta fall spela ut hela registret. Var hon missnöjd visste man det. Amélie vare sig gnällde, tisslade eller tasslade. Hon adresserade problem på de få arbetsplatsmöten hon ansåg att hon hade tid och lust att gå på men i slutändan mejlade hon chefen, mejlade chefen, alltid chefen. Alltså honom. Amélie ansåg att hennes kvot för ineffektiva gnällmöten var fylld och det hade hon tydligt deklarerat. Om hon hade fått bestämma skulle arbetsplatsmöten förbjudas. Det hade hon också deklarerat, vid samma tillfälle och gett Alfredsson en skarp och uppfordrande blick.
Det var därför hon inte kommit längre i karriären. Hon var inte smidig men hon hade nästan alltid rätt. Nu hoppades Alfredsson bara att Särskilda utredningar skulle fria Amélie Johansson, hans bästa utredningsledare på Grova brott, så att hon kunde återgå i arbete. Men med Amélie visste man aldrig vad som skulle kunna hända, och nu med allt strul med hennes jävla make var hon likt ett kärnkraftverk med en spricka i kylsystemet. Allt var möjligt och ingen gick riktigt säker. Det bästa man kunde göra var att hålla sig borta från farans riktning.
Jondi sträckte ut sig på yogamattan. Samtalet med Amélie under gårdagskvällen hade snurrat runt i skallen på henne hela natten och inte kunde hon ”satnamma” bort det heller. Vilken jävla skitstövel Per var! Hur tänker man när man sätter på en 25-åring på en sommarfest på jobbet strax innan semestern ska börja och alla ska trängas ihop i ett litet jävla sommarhus? Vilken satans idiot. Ett långt och, som hon trott, inte alltför olyckligt äktenskap gick i putten. Obegripligt men förvånansvärt vanligt. Det bekräftade många fördomar hon hade om män. De tänkte med kuken.
Amélie hade inte låtit nedstämd, mer arg och beslutsam när hon berättade senaste tidens händelser och vad resultatet blivit.
Maken skulle ut ur hennes liv, hon skulle byta jobb och kanske rent av flytta från Sverige. Det värsta var barnen, de hade slutat prata med henne. Det sista var väl det konstigaste av allt, tänkte Jondi, hur kunde barnen välja att stötta Per i detta läge? Kanske de inte hade fått veta hela historien? Det var en möjlighet. Amélie skulle säkert inte vilja att Julle och Louise fick reda på vilken snuskig gammal gubbe deras älskade far var. Fan, de var nästan jämnåriga med receptionisten. Kukhuvud, konstaterade Jondi. Ett sista djupt andetag och hon rensade ut frågvisheten med det, snart skulle hon få veta allt. Hon skulle kräva det.
Amélies flight landade lunchtid imorgon. Nu skulle hon ställa i ordning gästrummet. Väninnan skulle omhändertas på bästa sätt med bubbel, solbad, god mat och långa samtal.
Hon pysslade inte längre om maken, Stefan, han hade dessutom en ny leksak. En lyxbil, med breda fälgar. Ingen kunde vara mer ointresserad av den än hon. För Jondi var bilar ett transportmedel. Bara de startade när man vred om nyckeln eller som nu, tryckte på en knapp, var hon nöjd. Ju mindre lull lull desto bättre var hennes devis. Trots detta stod hon inför att kanske behöva beställa en ny bil åt sig själv inom den närmaste framtiden. Bilen hon nu körde var inte så pigg som den brukade vara och den hade börjat kärva lite i kopplingen.
Valet stod mellan en elbil i rostfritt stål som hon bedömde behövde samma omsorger som en pansarvagn eller en fransk bil med gummerade dörrar. Båda passade den franska körstilen där en lättare krock inte var något att höja ett ögonbryn åt. Den i rostfritt såg ut att kunna forsla allt mellan himmel och jord och ingav dessutom respekt på vägarna med sitt brutala utseende. Båda skulle kunna passa henne men av samvetsskäl tvekade hon inför elbilen, de nya batterierna var problematiska. Kanske metallerna bröts av barn i Afrika? Inte bättre än vanlig bensin då utan kanske rent av sämre ur ett humanitärt perspektiv.
Jondi var politisk i många sammanhang, det var arbetsamt ibland. Teknik var ändå inte hennes starka sida. Jondi gick in till Stefan för att berätta att Amélie snart skulle anlända. Hon hade varskott honom i god tid när Pers affär avslöjats och hon hade haft ett första samtal med väninnan. Det var hennes idé att Amélie skulle komma ned ett tag för att reda ut tankarna. Först hade Amélie tackat nej, hon ville inte fly från kaoset utan stanna kvar och reda ut det. När sen jobbgrejen exploderade frågade Amélie om inbjudan kvarstod. Jondi kunde då inte backa ur även om hon tvekade för en sekund. Plötsligt lät det som att det skulle kunna bli en längre visit än hon tänkt sig när hon gav förslaget. En vecka eller två var ingen fara att ta emot en gäst men en längre vistelse kunde bli ansträngd. Det spelade ingen roll hur goda vänner man var, vuxna människor skulle inte bo ihop om de inte var vansinnigt kära var Jondis bestämda åsikt. Även älskande kunde gå varandra på nerverna.
Hennes och makens lösning för att hålla passionen i liv och andelen tjafs vid ett minimum var ett stort hus och skilda sovrum. Efter att barnen flyttat ut blev det lättare att ha den ordningen. Efter att barnen slutat nattvandra till deras gemensamma säng fanns det få saker hon uppskattade så mycket som ostörd nattsömn. Stefans snarkande hade blivit mer och mer irriterande och högljutt med åren. Inte bara det faktum att det lät som att han använde en motorsåg på både ut- och inandning. Det faktum att han mot hennes starka rekommendation vägrade söka adekvat vård för detta eller ens motionerade bort överflödigt fläsk retade henne, men värst var oron. Hon älskade maken och ville inte att han skulle dö av ett andningsuppehåll. Inte heller ville hon att han skulle sova dåligt så att han körde sin bil i ett dike för att han inte blev utvilad under natten.
För att slippa både snarkandet och missnöjet över att han inte följde hennes initierade råd stack hon alltså huvudet i sanden och flyttade in i ett annat sovrum. Med en patient hade Jondi inte gett upp lika lätt, men i privatlivet användes en annan måttstock. De måste klara sig själva, hon kunde inte vara doktor till vänner och bekanta, inte ens till maken.
Kanske det hade att göra med att man var i en slags maktposition i sin yrkesroll och i kraft av detta kunde fördra idioter? Idioter var ett starkt ord men i det vardagliga var det vad hon kallade folk som inte stannade vid rödljus, slog sina fruar och barn. Om en kvinnomisshandlare dök upp i hennes praktik skulle hon inte vara något annat än professionell. Men i det privata skulle Jondi aldrig befatta sig med en sådan man, om hon visste, detta var ett drag hon delade med Amélie och ofta diskuterade livligt. Jondi ropade förgäves efter sin make som efter en kort tur genom villan återfanns i sitt arbetsrum djupt försjunken i en tidning.
– Hej älskling, vad läser du?
– Om Tour de France. Det börjar dra ihop sig.
– Herregud, kan de inte bara mäta lungkapaciteten på alla och sen utse vinnaren. Den som dopar sig bäst vinner.
– Ja, kanske det. Där har du en bra anledning att släppa dopingen fri.
– Det var det värsta jag hört! Gör vi det kommer alla att dopa sig!
– Ja, då får vi en tävling på lika villkor. Stefan tittade upp från tidningen på sin fru med en allvarlig min. Och vad snygg du är!
– Äh, du fattar ju inte, blir dopning tillåtet kommer folk att bli sjuka. Samhället kan inte tillåta det när vi vet vad det gör med kroppen. Det skulle bli katastrof. Ryssfemmor skulle säljas på vartenda gym och osäkra, kroppsfixerade människor skulle dopa sig hej vilt. Och tack!
– Oj vad du går igång, jag bara menar att då försvinner den här misstänksamheten och man kunde sluta testa alla hela tiden … ta det lugnt. Han tittade ned i tidningen igen men sträckte på halsen för att få ta emot den förväntade pussen som anmärkningen om hennes utseende borde ha inbringat.
– Jag är lugn, jag ville bara förklara hur dumt det skulle vara att släppa dopingen fri, det är samma med cannabis. Restriktivitet räddar liv. Annars kan vi skita i alla lagar och regler. De finns av den enkla anledningen att folk generellt inte är lika sluga som vi vill tro. Folk måste styras med förbud och nudging för att fatta bra beslut. Jondi plockade ihop små papperslappar och pennor som låg utspridda på makens arbetsbord och lade dem i prydliga högar. Jondi böjde sig och kysste maken lätt på pannan istället för munnen som han såg ut att förvänta sig.
– Jag hade precis tänkt säga att det är en bra idé att legalisera knark men jag låter bli det.
– Bra beslut, tänk på mitt blodtryck! Jondi andades ut och in på ett övertydligt sätt för att hämta kraft och förbereda sig mentalt och visa att hon nu tänkte släppa agiterandet och byta ämne. Jo, jag pratade med Amélie igår och hon kommer ned ett tag för att det ska lugna ner sig hemma. Eller i hennes huvud. Och bara kanske stannar hon längre än vi först tänkt. Det har hänt en del grejer och hon behöver skjuta ut sig. Det är väl okej? Med huvudet på sned och inväntade hon med viss oro Stefans svar.
– Hur lång tid är det vi talar om här? Och när kommer hon? Han släppte tidningen med blicken och mötte Jondis inställsamma blick.
Stefans lätta tvekan gjorde att Jondi fortsatte med sin lenaste röst.
– Imorgon vid lunch. Jag vet inte hur länge men minst två veckor, kanske fyra. Blir det mer kan vi väl se om hon kan hyra nåt litet ställe? Visst skulle Eddie och Jamila hem till London ett tag i början av hösten? Deras lägenhet skulle vara perfekt för henne.
– Jag kan höra med dem, det är väl inte omöjligt.
– Bra, men du, säg inget om att legalisera knark när hon kommer, då hamnar du i blåsväder. Lova det!
– Den kvinnan har jag ingen som helst lust att gå i klinch med, det lovar jag dig. Men hur ser hon på att det är tillåtet att dricka alkohol?
– Don’t go there, men topp!
Glad åt att Stefan var med på noterna gjorde Jondi tummen upp, tog ett nytt djupt andetag och fortsatte:
– Har du nån plan för dagen? Jag har två patienter efter lunch men sen kanske vi kan hitta på något?
– Jag har inga planer förutom att läsa tidningen och sedan vara med min underbara fru. Han blinkade mot henne när hon svängde iväg genom dörren.
Jondi skickade honom en luftkyss och kände sig lyckligt lottad. Make som efter alla år och barn älskade och förstod henne. Stefan gjorde inte alltid som hon ville men han visste när det var dags att låta henne bestämma, lät henne göra det som föll henne in när det föll henne in. Jondi var dessutom helt trygg med att han aldrig skulle vara otrogen. Om han tänkte ligga med någon annan var hon säker på att han skulle skilja sig först. Inget smusslande bakom hennes rygg. För kärlek och ärlighet var detsamma.
Planet taxade ut på startbanan. De farligaste momenten var start och landning. Amélie var mest rädd för landning men, i startögonblicket, var det detta som gällde. Planet tog sats, motorerna rusade och hon sökte ögonkontakt med en flygvärdinna att fästa blicken på. Amélie var en van flygpassagerare och flygrädslan hade kommit med åren. Logiken och statistiken for all världens väg och ersattes med katastroftankar. Kanske hennes kontrollbehov var problemet? Hon var väl medveten om att det var farligare att åka bil men det hjälpte henne inte. Tänk om piloten var bakfull, hade en begynnande blodpropp i ett benkärl eller också hade en otrogen partner och nu ämnade störta hela skiten rakt in i Eiffeltornet för att göra ett statement? ”Se hur olycklig jag är din jävla slyna” eller ”så här mycket älskar jag dig, lev med detta på ditt samvete.” Sådana funderingar susade runt i hennes medvetande nu.
Amélie hade kunnat be husläkaren om piller men hon ville inte att det skulle stå saker om flygrädsla eller ännu värre ångest i journalen. Flygrädsla var både fånigt och besvärligt.
En medelålders flygvärdinna lokaliserades av henne invid toaletterna. Den långa kvinnan såg avspänd ut. Så länge hon höll sitt lugn var planet inte på väg att explodera, tänkte Amélie och höll hårt om armstöden. Hon spände käkmusklerna när hon bet ihop, försökte andas lugnt genom näsan tills planet lämnat jordskorpan. Bara några minuter till, sen var faran tillfälligtvis över. Tillståndet hon befann sig i kunde beskrivas som ett kontrollerat paniktillstånd.
Plinget i högtalarsystemet väckte Amélie ur den paniska dvalan. De var i luften, man kunde spänna loss sig. Ingen motor hade börjat brinna, ingen hade skrikit Allahu Akhbar och om cirka fyra timmar skulle hon landa i södra Frankrike hos sin bästa kompis.
Flygningen igenom navigerade hon sina tankar mellan de olika mentala skär och grynnor som hotade att sänka båten av tillfälligt lugn. Så länge omständigheter avseende yrke och familjeliv undveks kunde hon hålla sig relativt lugn. Allt trasslet som livet hade förvandlats till kunde, när hon landade i Jondis trygga värld, nystas upp.
Här satt hon nu, snart femtio år med nästintill fullvuxna och snart utflugna barn, och just som hon och maken skulle börja avnjuta livet hade det exploderat i hennes ansikte. Istället väntade en oviss och kanske fattig och långdragen vandring mot döden. De enda uppehållen på vägen skulle väl bli att sätta in kroppsliga reservdelar och successivt flytta till en allt mindre bostad.
Slutstation hotade bli ett äldreboende stinkande av ingrodd urin omgiven av vilsna människor ropandes Hallå!?, vandrandes in i hennes rum för att sno saker. Det ödet hade mött hennes farmor efter en alltför lång tids väntan på ett rum på ett demensboende. Hemmen var numera så överfulla att folk fick plats på tok för sent så de aldrig hann vänja sig vid miljön och kort efter att de flyttat in avled. Farmodern var inget undantag. Hon hade dött i en säng hon inte trivdes i, omgiven av människor hon inte kände, i ett opersonligt inrett rum. Och det såg demografin ut som att det skulle lätta på den fronten, tvärtom blev ju folk bara äldre och äldre. Hon insåg det paradoxala i at sitta och tänka på sin hundraåriga ålderdom samtidigt som hon var fast övertygad att hon skulle dö vilken sekund som helst.
Amélie kunde erkänna för sig själv att hon såg allt i svart sedan en tid och att hon möjligen överdrev hur nära döden hon var, men faktum var att hon märkte att kroppen inte repade sig lika snabbt längre. En överansträngd muskel tog någon vecka längre på sig att läka och skador uppkom lättare. För att upprätthålla fasaden av sig själv som ungdomlig hade hon slutat klaga på detta, andra skulle inte se på henne som gammal och skröplig än, aldrig faktiskt. Hon kunde själv!
– Coucou! ropade en välbekant röst i entréhallen på flygplatsen.
– Åååååå! skrek Amélie till vännen i de skitsnygga och förmodat asdyra kläderna. Hon vinkade medan hon snabbt gick emot henne dragandes på kabinväskan.
Jondi, fan vad hon hade saknat henne. Helst hade Amélie bara släppt taget om väskan och rusat mot henne i en vild kram, fast någon ordning på känslouttrycken fick det vara. Men på insidan var det vad hon gjorde nu. Kastade sig i Jondis varma famn.
Ihop med Jondi, långt borta från vardagen, kunde hon gråta och bära sig åt, bli full och vräka ur sig all skit, trygg med att vännen skulle hålla kursen och hjälpa henne att navigera på det öppna och vilda känslohavet.
– Gud vad länge sedan, du ser helt fantastisk ut! Att ge komplimanger tog emot, inte heller var hon bra på att ta emot dem, men detta kom från hjärtat. Jondi var verkligen tjusig, sådan ville hon själv se ut. Innerst inne hade hon alltid velat vara henne. Avspänt vacker, inte prålig eller tillgjord.
– Tack, du ser inte illa ut själv.
– Du ljuger dåligt, jag är mordutredare, expert på att avslöja lögnare. Och se till att de får sitt straff.
Amélie var väl medveten om hur hon såg ut. Glåmig, svullen av en del gråt, trasslig i håret och i behov av, ja vila. Men med en blinkning visade hon att hon skojade, hon skulle inte hålla den vita lögnen emot Jondi. Därför hade hon blinkat till med ena ögat. Hon ville inte göra Jondi sur på direkten. Att sura var inte något Jondi ägnade sig åt i och för sig, hon förstod vad Amélie menade utan en blinkning. Amélie behövde inte heller skicka emojis i sms till henne. Något som hon motvilligt fått lägga sig till med då andra i hennes omgivning ibland missförstod det skrivna ordet utan en övertydlig och förklarande bild i slutet av ett textmeddelande. Amélie ogillade emojis och begrep oftast ändå inte vad de betydde. Bajskorvar med ögon? Vad menas egentligen med det?
– Okej, du ser lite sliten ut. Men det ska vi ändra på. Marseillan kommer att göra dig gott. Ditt rum är i ordning men du kanske vill till stan och äta? Jag är gärna ensam med dig en stund. Jag är så sugen på att höra allt om allt!
– Stan blir bra.
– Är det här allt? Jondi tittade oroligt på den slitna kabinväskan. Hon hoppades att det fanns en amerikakoffert eller motsvarande att hämta ut i luckan för specialbagage, aldrig i livet att väskan kunde innehålla allt som krävdes för Amélie de närmaste veckorna. Även om hon visste att Amélie var spartansk var detta i minsta laget. Första gången de mötts var Amélie klädd i Levisjeans, en rosa fyrtiotalskorsett och ett par Birkenstock, det hade varit helt rätt nu men då var det mer som ett avståndstagande från modevärlden. Amélie hade en egen stil som Jondi kallade survival chic. Skönt, tidlöst och ändamålsenligt.
– Nej, jag reser lätt. Man vet aldrig när man måste göra en snabb sorti.
– Sant!
De gick ut ur den svala ankomsthallen. Utanför slog värmen emot dem som en vägg. Senast Amélie upplevt sådan värme var ett kvarts decennium sedan i Texas. Då hade hon stigit ur en överfull buss i El Paso och känt klackarna sjunka ned i den uppvärmda asfalten.
De snirklade sig fram till Jondis kompakta och snabba Golf cabriolet. Lacken var anfrätt här och var och tygtaket var solblekt.
Jondi styrde vant ut på motorvägen som skulle ta dem från Béziers till Marseillan, en kvarts resa med buss, med Jondi kanske sju minuter, i värsta fall. För första gången på länge kunde Amélie andas. Vinden snodde hennes redan trassliga hår till en enda dreadlock men hon njöt av farten, värmen och den svaga doften av det salta havet på hennes vänstra sida. Med huvudet bortvänt från Jondi vilade hon blicken på landskapet som flög förbi.
Nu skulle det nya livet mejslas ut, hon skulle få egentid. Egen tid. Vad fan var det egentligen?
– Vi parkerar vid kajen va? Där har de bästa skaldjuren. Du kan få ett glas vitt om du vill…
– Det låter bra, du vet bäst!
– Bäst och bäst, jag tänker att vi kan behöva utrymmet, inte sitta inklämda bland en massa turister och så.
– Mm, det blir bra. Amélie fortsatte titta ut mot kusten.
Jondi parkerade på gatan bakom vinhuset vid hamnen. Noilly Prats reklambil, i form av en CV2:a, stod mitt framför dem.
– Tänk att ha en sån! Amélie suckade.
– Det är en sardinburk, en dödsfälla, charmigast på vykort.
– Jag vet, men ändå. Formen, färgerna, esprin…
– Paraplyväxel, helt omöjlig att manövrera.
Jondi hade ägt en för länge sedan hemma i Stockholm och framfört den med den äran. Man måste ha ägt en för att kunna avfärda den blixtsnabbt.
– Jag vet, dödsfälla eller ej, jag älskar dem. Jag vill leva den franska drömmen. En baguette under armen, orakade armhålor och bara vara chic.
– Dröm på du! Det finns gott om nyblivna fransmän här som efter ett par månader går till SPAR och köper Marmite och bara ser på tv från hemlandet. Du är halvfransk och har det i blodet, yttre rekvisita är bortkastat på dig. Kör din stil, köp en Porsche vetja!
– Den dagen lär aldrig komma …
– Det vet man aldrig, se på mig. Vem hade anat att jag skulle sitta här med en make som har en bil, dyr som ett mindre hus, och till på köpet har en sån här fantastisk sportbil? Jondi log snett.
– Mm, din bil är fantastiskt snabb, men vad fan har hänt med lacken?
– Äh, det beror på våra träd. Jag orkar inte köra in i garaget. Alltså faller saker ner på den. Stefan blir galen på mig. Bilar ska köras, hur lacken ser ut skiter jag i. Bara den startar och jag kan känna vinden i håret är jag nöjd. Men… jag har funderat på att byta men den håller ett tag till.
– Ja, den slår ju min bil alla dagar i veckan. Med eller utan lack. Min är trög som fan men kanske det är därför jag hållit mig vid liv … Amélie ville inte ha en replik av psykiatern, Jondi högg inte mot den blottade strupen. Psykiatrikerbarn som Amélie var, visste hon vad som triggade den yrkesgruppen.
De valde en restaurang och ett bord längst bort från staden med Medelhavet på ena sidan. Jondi beställde två skaldjurspasta, två aperitifer, två glas picpoul och en flaska bubbelvatten utan att fråga Amélie. Servitrisen antecknade och försvann in mot köket.
Amélie drog ett djupt andetag, in med den varma luften som doftade hav och lite avgaser. Nu skulle det få komma. Varet i bölden skulle punkteras, så det kunde rinna ut. Sen kunde såret förhoppningsvis läka ihop till ett inte alltför stort och fult ärr. Hon var nyfiken på hur Jondi skulle använda skalpellen. Drinken skulle nog få komma in först, tänkte hon, men Jondi förekom servitrisen.
– Berätta nu! Jondi vände blicken mot horisonten och väntade, ivrigt men hetsigt.
– Jag vet fan inte vad jag ska säga, det är typ allt. Jag vet inte hur det började, om det ens är över eller om jag är mitt i stormens öga som aldrig tar slut. Var ska jag börja?
– Vad är värst? Börja där, din känsla. Rädsla, sorg, ilska …
– Jag känner mig mest tom nu. Och arg. Jag hatar Per, och skäms. Och är ledsen över att barnen helt ofattbart tar hans parti. Ja, det är fan värst. Mina barn väljer att stödja den som bedragit mig… jag kan inte förstå det. Han är en sån jävla skitstövel, en klyscha, en parodi och satans gubbslem. Jag vill döda honom … eller, jag vill att han dör när han har sex med den där jävla kvinnan.
– Ooooo! slapp ur Jondi som snabbt hämtade sig och formulerade om sig. Sorg över barnen då? Ska vi börja där kanske? Vet de vad som hänt?
– Njae … alltså … nej. De känner till allt om den där receptionisten … eller att de typ är jämngammal med henne. Då hade tjejerna nog ballat ur på honom. Men jag kan liksom inte säga det.
– Varför inte? Det är ju sant!
– Jag vet inte, kanske av omsorg … blir de arga på båda är de ju helt utlämnade till sig själva.
– Men varför är de arga på dig? Du har ju inte gjort något fel…
– Ja, säg det.
– Alltså, det är svårt att fatta. Något annat måste ju ha hänt, jag kan inte tro att dina fina tjejer skulle ta hans parti utan anledning … Det sista uttalades trevande som att Jondi hade en föraning om att hon behövde skrida fram försiktigt, utan att skuldbelägga Amélie, det var Per som satt på en bimbo, men vad kunde ha föregått detta. Så länge hon känt Per hade hon aldrig tagit honom för en sliskig kvinnotjusare.
– Ja, vad ska jag säga? Allt var väl som vanligt, men… jag arbetade mycket. Vi bråkade om hur mycket hushållsarbete jag gör, att vi aldrig hittar på nåt roligt. Men det är väl så de flesta har det? Kvinnor dubbelarbetar och män som bara gör exakt det de blir tillsagda att göra, man glider isär, odlar egna intressen. I mitt fall, jobbet och hushållsarbete, verkar Per tycka … men … det kan ju bero på … Amélie tystnade. Det var svårt att få det ur sig, själva härdsmältan, hur hon hanterat att upptäckta affären.
–Mm.
–Alltså, jag blev rätt arg där när han berättade vad som hade hänt med den där jävla bruden.
– Det kan man förstå.
Jondi kände sin väninna och hon kunde livligt föreställa sig flygande stekpannor, krossade vaser och knäckta laptoppar. Men det som Amélie sedan berättade hade hon ändå inte väntat sig.
– Gud, jag tappade det verkligen. Fan alltså, jag kan inte säga det, tror jag, det är helt galet.
– Kom igen nu, det finns inget jag inte hört efter 25 år som psykiater, tro mig.
– Jag hotade att skjuta honom.
– Va?
– Jag tog med tjänstevapnet hem och siktade på honom men sen klickade den … så kan det gå när man jobbar med pistoler. De klickar ibland.
– Herregud, var det därför du blev av med jobbet?
– Nja, jag har inte förlorat jobbet men jag är under utredning. SU, särskilda utredningar, internpolisen typ. De utreder tjänstefel fast … det är inte bara det jag utreds för.
– Amélie, vad fan är det du säger? Tänkte du döda honom?
– Jag vet inte. Men jag blev jävligt arg och tänkte att han förstört mitt liv och han kom med så fruktansvärt dåliga bortförklaringar. Han ville skiljas för att vi glidit isär och ja, det blev till slut helt enkelt för mycket. Jag drog vapnet och då kom Julle upp för trappan och såg oss …
Jondi gapade.
– Jag är i chock här… jag är inte jätteförvånad över att barnen inte pratar med dig, förlåt men jag hade nog gjort samma.
Jondi lade sina händer på Amélies för att mildra smällen av att bästa väninnan också tyckte att hon varit helt från vettet.
– Mm, kanske det. Eller, alltså, jag ska nog vara glad att jag inte sitter på anstalt nu … kanske.
– Ja, kanske. Har ni pratat efteråt? Hur mår Per?
– Vet du, jag skiter faktiskt i hur han mår, jag bryr mig bara om tjejerna nu. Och när jag tänker på saken kanske de borde få veta vilket äckel han är.
– Jag fattar, men kanske vi ska ta en sak i taget nu och reda ut allt som hänt.
– De svarar inte när jag ringer, kanske det är bäst att du ringer och pratar med dem? Hon tittade på väninnan.
– Det kan jag absolut göra senare men då måste jag veta mer.
Aperitiferna kom in. Marseillanaise, byns stolthet. En orange drink bestående av vermouth av två slag i lika delar från fabriken på andra sidan hamnen, en rund isglob och en apelsinskiva. De smuttade på drinken.
En del av Amélies ångest och ilska hade runnit undan redan nu. Det hade varit skönt att erkänna inför Jondi. Det var väldigt skönt att hon också satt kvar. En viss oro för att Jondi skulle resa sig och dra när hon fick höra hur hon hade betett sig hade funnits trots allt.
Skenavrätta sin man inför ett av barnen, det var oförlåtligt. Det var kriminellt. Bara att ha tjänstevapnet hemma var skäl för avsked. Men, det kunde ha betraktats som arbetstid så kanske hon skulle komma undan med det. Mycket lite skilde henne nu från den mörka sidan, det hade slagit henne just då och slog henne med full kraft i magen då och då. Vapnet hade inte klickat. Det var en lögn, hon hade bara inte mantlat innan. Om hon gjort det hade Per varit död nu. Hon visste inte varför hon sagt till Jondi att hon tänkt skjuta Per, hon hade bara velat skrämma honom riktigt ordentligt. Julle borde inte ha varit hemma just då, hon menade inte att hon skulle behöva bevittna detta. Det var Per som hon ville skrämma.
”Crime de passion” var ingen ovanlighet i Frankrike och sågs med blidare ögon här. I Sverige var ett mord ett mord. Några förmildrande omständigheter skulle inte kunnat åberopas om han skjutits. Amélies agerande sista tiden hade satt hennes karriär på spel, fått barnen att tro att hon tänkt skjuta deras far och traumatiserat Per. Det sista ångrade hon emellertid inte, även om hon försökte låtsas som det.
Allt detta för att hon blivit bedragen? Hon blev orolig över sin egen mentala hälsa. Hade alla åren av stress blivit för mycket för henne. Allt kämpade för rättvisan och familjen hade slutat i den perfekta stormen.
Amélie tog en klunk av drinken och funderade på om hon verkligen gillade vermouth. Kanske. Tanken på den gillades mer än själva smaken. Kanske det var en vanesak, hon behövde helt enkelt bara mer vermouth. Amélie hade heller inte gillat koriander första gången men nu kunde hon sätta i sig en hel kruka själv. I vart fall en hel näve. Skam den som ger sig och trägen vinner, tänkte hon och svalde den brandgula vätskan.
– Den slank ju ner…
– Stackars Julle, att behöva se det, fan jag är ju helt jävla galen!
– Nej då, du var utarbetad, förkrossad, arg och råkade vara beväpnad … sånt kan hända.
Men Amélie hörde på rösten Jondis röst att hon bara försökte dämpa ångesten insikten av vad handlingen väckt för oro i Julle.
Jondi fortsatte:
– Speciellt om det är hett och man blivit avpolletterad på jobbet. 25 år alltså, vilken apa!
Hon sa det med eftertryck som om det var det värsta av allt i den här historien, att en uttråkad femtioårig man fick kåtslag och låg med en tjugoish-årig kvinna. Tänk om Stefan skulle komma på något sådant, vad skulle hon göra då? Repa hans bil, definitivt. Och sen börja packa.
– Okej, då fattar vi varför barnen vänt dig ryggen nu, men vad har hänt på jobbet?
– Åh, jag minns knappt hur det började men vi har haft det rätt tufft på sista tiden, många gängskjutningar, för lite folk, ingen vill vittna och sen mår några av utredarna inte bra. Vi hinner inte med den här mordvågen. Hela myndigheten och framförallt min grupp upplever att det drar resurser till ingen nytta. Ingen vittnar och om någon till äventyrs gör det kan man vara säker som amen i kyrkan på att de förnekar det de sagt i rätten för att de är rädda eller har blivit hotade. Och helt ärligt förstår jag dem. Vi arbetar med olösliga fall, kan man säga, det demoraliserar hela kåren. Jag jobbar på ”avdelningen för olösliga brott i västra Stockholm”. Man får lust att bli trafikpolis. Det är väl där man kan ta skurkarna dessutom, för de här lirarna åker inte kommunalt precis. De kör för fort i fina bilar. Men vem vågar stoppa dem på vägen, tror du? Ett skott i pannan, eller mer, bli av med ett öra är inte många sugna på.
– Bli av med ett öra?
– Ja, de skjuter himla illa, därav en massa mordförsök istället för mord. Buset kan inte precis skjutträna som normalt folk. De skjuter i skogen om nätterna och på avlägsna platser. Man undrar ju om det kommer att gå att campa framöver om den här brottsvågen fortsätter. Till och med de kriminella kommer förr eller senare att inse att de måste lära sig hantera vapen. En del tränar faktiskt på skytteklubbar numera.
Jondi blev helt förbluffad av detta och hon tappade kontrollen på underkäken som hängde ned. Hon hade inte ens tänkt på att galningar med skjutvapen faktiskt inte kunde skjuta. Det var mer skrämmande än motsatsen och betydde att vem som helst kunde bli skjuten när våldet inte längre begränsade sig till de mörka gränderna. Tanken fick henne att rysa och resa ragg i sommarhettan. Och skatta sig lycklig åt att bo i en mycket lugn del av världen, ett paradis där inget någonsin hände, utom i trafiken.
– Vad hände?
– Utan att röja för mycket kan jag väl säga att vi hade ett spår, jag åkte hem till en misstänkt. Vi hade kollat telemasterna och hans mobil var aktiv på en plats där en annan blev dödad. En hämndaktion efter en skjutning men den här gången lyckades de träffa rätt, så att säga. Jag och en yngre kollega, en aspirant, åkte hem för att hämta in killen och höra honom. Det spårade ur, kan man säga.
– Spårade ur?
– Han var hög som ett hus och satt och såg på porr. Flickvännen med lilla barnet var också hemma. Han var verbalt otrevlig mot oss, eller mig. Killen vägrade stänga av tv:n så jag sparkade på den, för att slippa se den där jävla filmen och ja, det föll inte väl ut. Han började bråka oss och tafsa på mig, så jag klappade till honom. Kollegan blev upprörd och ja, det spårade ur.
– Okej … var det barn i rummet den här gången med eller?
– Nej herregud, de gick ut på en promenad när vi kom, tjejen tyckte nog också att det hela var asjobbigt och ungen gallskrek.
– Skönt att höra.
– Och när jag blev kallad till min chef visade det sig att kollegan anmält mig. Det blåstes upp, och sen anmälde den där påtända idioten mig för att jag haft sönder tvn och att jag slagit honom. Vi, alltså polisen, ska hålla en låg profil … vara lågaffektiva och kommunikativa. Men jag har fått nog av det, kan jag ärligt säga. Ska vi få några resultat måste vi vässa oss, sätta hårt mot hårt innan den här gängkulturen tar över landet. En morgon vaknar vi upp och styrs av maffian som på Sicilien. Men det verkar bara vara jag i hela poliskåren som tycker det, enligt högste chefen.
– Det kan väl inte stämma? Alla måste väl vilja ha resultat och sätta folk i fängelse för det de gjort.
– Nej vet du vad, folk vill inte mycket mer än lyfta lön, skrot på gymmet, dricka kvarg, bli fulla i sina jävla badtunnor och avsluta med menlöst sex på fredagskvällen. Åttio procent av befolkningen vill bara det resten vill upp en livsstil som de inte har råd med, sa Amélie med en uppgiven röst.
– Skona mig, vart är mänskligheten på väg, när till och med du tappat hoppet? Jag har ju alltid sagt att folk är dumma i huvudet … inte alla, men väldigt många.
– Nej, nu dricker vi upp den här jobbiga drinken. Jag är skithungrig också. Den plastinpackade mackan på flyget borde ha blivit biodrivmedel istället för människoföda.
– Helt sant! Santé!
– Ja, skål! Amélie lyfte glaset och log mot Jondi fast det smärtade.
De satt tysta båda två och betänkte vad som sagts medan de väntade på maten. En stund senare bröt Jondi tystnaden med att säga:
– Du, jag tror att det här med Per är det bästa som hänt dig.
– Va?
– Du behövde att han var otrogen för att komma loss från honom.
– Jag fattar inte. Jag är krossad, slut. Barnen hatar mig och jag kommer dö ensam och bitter. Och fattig. Jag kommer aldrig mer lita på en man och du tycker att jag vunnit på Lotto …
– Du hade aldrig gjort slut med honom, du är för konventionell. Ärligt talat Amélie, hade du velat vara med honom resten av ditt liv? Per har gjort dig en tjänst, även om jag kan hålla med om att det kunde ha gjorts smidigare. Nu slapp du vara den som drog. Du är för smart för honom och det vet han. Därför bytte han ut dig mot en tjej han är överlägsen både intellektuellt och ekonomiskt. Den stackars bimbon kommer att vara bunden till honom för all framtid. Du däremot hade förr eller senare tröttnat och skaffat en älskare.
– Det hade jag aldrig! Amélie skakade uppgivet på huvudet.
– Men det visste inte Per, han har alltid känt sig underlägsen hela den här tiden och anat att du skulle hitta någon förr eller senare. Bättre att förekomma än att förekommas…
– Jag hade aldrig skilt mig.
– Du trodde heller inte att du skulle försöka skjuta din man, antar jag… Men, man känner andra efter sig själv och det är rätt som din mamma brukar säga, män kan ha tre saker i skallen: Brudar, bilar och bira.
– Att du minns det!
– Jag är gift med Stefan, du vet …
– Men han har väl fler intressen? Amélie rynkade näsan.
– Nja, om man är petig är det nog inte fler än så. Mat kanske kan räknas in bland intressena. Det luktar Freud om det hela. Sexuell tillfredsställelse, mat och sen att klättra socialt.
– Skriver Freud om status?
– Jag vet inte, men det verkar ju onekligen vara en universell grej att imponera på andra … jag får läsa på. Eller, det hänger nog ihop med sex såklart! Framgångsrika eller rika män får ligga med snygga tjejer. Där har vi det. Var tacksam istället, nu slapp du honom, snabbt gick det också. Som att dra av ett plåster. Tänk att istället ha blivit bedragen under åratal, tro att allt är happy happy, kanske skaffa barn under tiden och sen bli lämnad med en spädis!
– Men jag är den bedragna kvinnan. Det är svårt att förlika sig med. Att vara en stackare som ovärd att älskas och korkad nog att inte se det komma. Brösten börjar hänga och mina underkläder ser ut som att man kan segla med dem. Amélie hällde upp mer vin i sitt glas och tog en djup klunk.
Jondi brast ut i skratt.
– Det där sista stämmer faktiskt. Och det måste du ändra på om det ska bli någon action. Vi får köpa nya snygga till dig.
– Men snygga underkläder är jävligt obekväma.
– Sant, men det finns underkläder för olika tillfällen. De man jobbar med i trädgården eller har på jobbet kan vara segeltrosor, de ska inte kännas av och sen finns det underkläder som kan vara hur satans obekväma som helst för de ska inte sitta på så länge att det märks. Den sorten är dessutom billig och kan köpas på supermarchéet här intill. Går de sönder i stridens hetta gör det ingenting.
– Du har verkligen tänkt igenom det här.
– Jag har tid för sådant och ger ibland små tips, du vet … ledsna fruar … ja, du fattar.
– Gör psykiatriker sånt?
– Jag gör vad som krävs.
– Och tar betalt därefter, antar jag.
– Japp, satisfaction guaranteed! Skål igen!
– Ja men skål ta mig fan, Carrefour here we come!
Jondi låg i sängen och funderade. De hade promenerat hem efter maten och aningens för många glas vitt. Hon hade stoppat om Amélie inna hon lämnade rummet. Vännen hade varit helt utmattad, vinet var inte enda anledningen till att hon tuppade av så snart de sagt godnatt. Jondi var orolig på riktigt. Det här var ingen vanlig kris, detta var en härdsmälta. Att skenavrätta sin man, sparka och slåss, det var inte den Amí som hon kände. Sovandes i andra rummet låg en kvinna som hade passerat gränsen till nervsammanbrottet och inte kunnat hålla sin fasad. Insidan var som magma, flytande och brännhet och hade börjat sippra ur den vanligtvis stadiga konstruktionen. Och nu hade Jondi med berått mod börjat luckra upp jordskorpan som höll det där livsfarliga inne. Det skulle kräva en del ansträngning och det var hon redo för, hela hennes liv hade hon arbetat för att just klara av de här situationerna.
Det tog lång tid för Jondi att somna, hon försökte spalta upp de olika problemen för att få överblick och kunna ge en eller flera vägar framåt.
Men detta lät sig inte göras i lätt berusat tillstånd liggandes i en säng. Det här företaget krävde en rakryggad stol, pennor, papper och ett nyktert sinne. Lösningen för att få Amélie tillbaka på spåret i sitt eget liv var att titta framåt snarare än bakåt. Detta innefattade att återfå kontakt med döttrarna och säkra försörjningen. Men nu behövde hon sova. Hon började med att spänna axlarna, andas in och ut på sitt speciella och lugnande sätt. När hon hunnit ned till låren kom sömnen och tog henne.