Igår hade vi för över en vecka sedan bestämt oss för att tillbringa i skidbacken. Och så blev det. En och en halv timme orkade jag…sen gick jag till bilen för att värma mig. Jag var så kall om fingrarna att jag behövde sätta på bilens stjärtvärme och sitta på fingrarna. Och på kvällen sedan så pirrade det in alla fingertopparna. Mycket märkligt eftersom det bara var 0,5 minus…har aldrig varit med om något liknande faktiskt? Kan det vara något som händer ihop med Coviden???
Hur som. När jag vaknade, som vanligt först av alla, satte jag mig i köket och såg Don´t worry darling på netflix. Rekommenderas! Sen när familjen vaknade presenterade jag min plan för dem…Jag tänkte ut att alla ska bädda sina sängar inför nyåret, hämta upp sin tvätt från tvättstugan och…..OCH hjälpas åt med återvinningen som svämmat över sina breddar under julfirandet. Så här långt så har återvinningen åtgärdats och jag preppade genom att sortera åt dem. Själv talade jag med en barndomskompis i telefon hela den tiden. Vi ojade oss över hur många ungdomstränare INTE tar fullt ansvar för ungdomars psykiska mående…och hur mycket bättre idrottarna kunde prestera OM detta uppmärksammades…Min enda tävlande ungdom undantagen, han har en mycket inkännande tränare och jag har också lagt mig i mycket där. Och OM jag skulle byta karriär, och använda min empatiska läkande förmåga på något annat än psykiatri vore det som mental tränare eller detta i kombination med att vara simtränare faktiskt. jag har alltid känt mig lockad av detta. Och idrottsmedicin. För jag älskar sport och tävling och det vore en häftig kombo tycker jag!
Punkter jag tänkt på…
Punkt 1. Jag tycker alla ska vara delaktiga för nu ägnar jag mycket av min återhämtningstid åt curlande….så återvinning osv ska göras i grupp. För att alla ska förstå vad hushållsarbete betyder och att någon (inte älvorna) gör det medan de sover (leker med skärmar osv)
Punkt 2 Jag ska ju utredas igen ( på egen begäran och initiativ) för att se hur mina kognitiva förmågor ändrats. Och jag måste säga att av ALLA jag stött på under den här sjukdomstiden är det psykologen på DS som är den som förklarat och verkat förstå bästa av alla (inte konstigt eftersom det är hennes område, men ändå). Och till henne har jag skrivit en lista på saker som inte funkar och konkreta exempel på hur jag märker av svårigheterna med restsymptomen efter Covid-19 infektionen. Ni kan få ett exempel här som just slog mig: Jag var hos neurologen för uppföljning 18/12. Hon gav mig ännu en medicin, samma sort som Ajovy men i tablettform. Jag uppfattade det som en underhållsmedicin och förberedde mig på detta. Sen blev jag lite fundersam och skrev ett meddelande i en…C H A T T…. som jag avskyr, men ändå. Och då visar det sig att det är en A K U T-medicin…så jag har totalt missförstått, och ändå lyssnat uppmärksamt. Och där har vi del två i detta…läkarna som ska veta om hur svårt jag har det….anpassar sig inte. Och JAG som vet om mina svårigheter…tänker inte på dem. Jo, jag försöker ju skriva ner, låter maken skjutsa mig när han kan…och ändå. Jag sitter där och missförstår muntliga instruktioner…..Jag kan ju anses ha visst ansvar men helt ärligt, så många gånger jag har behövt förklara detta, stoppa vårpersonal som bara mal på….alltså. Väldigt tröttande. Skriftlig info funkar bättre för mig, ett ett mer tillåtande tempo. helst av allt kanske inte klämma in en på 15 minuter för då…hinner jag inte berätta/förklara/lyssna/fråga.
Punkt 3 Skidor alltså. Har ni som också ser på sport någonsin varit så medvetna om hur många infektioner idrottarna haft? Jag märker, kanske det handlar om selektiv perception(?), att många idrottare inte hämtar sig så snabbt efter sjukdom som de brukat. De säger inte alltid vad de haft men det verkar ju vara Covid-19 mest hela tiden, en gång nyligen var det magsjuka. Men Ebba Andersson idag har haft Covid, och hon känner inte igen sig själv…det är väl verkligen ett oroande tecken? Jag kan INTE minnas (hahahahaha!) att jag någonsin under alla år som sportfåne hört detta om e och samma sjukdom tidigare, faktiskt inte. Känner ni igen detta?
Ja men det var väl det hela. Dagens tankar. Jag stickar vidare och har lite paus från livet…imorgon börjar maken arbeta, nej i övermorgon. Och jag med. Jo, inför 2024, jag ska träna mer. Jag ska mala på med hushållsarbetet och försöka tycka det är OK men involvera familjen mer. Inte svära så jävla mycket och jag hoppas att förlaget vill ge ut del två av min deckare! det är på g. Och sen…hoppas jag må bättre och bättre, bli yngre och yngre…orka träna så mycket som jag vill och kanske kanske att världen skärper till sig och det blir fred på jorden men att slösa en önskning på det verkar onödigt.
Ta hand om er! Drick inte för mycket på nyår för då får ni en för jävlig start på nya fräscha året!
Kram! Och tack för kommentarerna!
/A