Jag är en dödsförnekare. Jo, jag lallar genom livet, eller har i vilket fall gjort det, och tänker att, näe, det där, det kommer inte hända oss eller mig, framförallt inte mig. Tanken svindlar att man ska vara död i evigheters evigheter och att man bara fick vara med en kort stund. Men, så blir man äldre, eller, man fyller femtio och så inser man att man är halva hundra. Shit, det gick fort!
Jag blev till på köpet supersjuk i Covid-19 bara tre dagar efter femtioårsdagen…och då…blir saken helt annan. Man undrar om man ens kommer bli sextio. Eller blir sjuttio med cancer i hela kroppen, ett långt och utdraget lidande. Alla planer grusas och man tvingas att inse….livet är inte för evigt, kanske inte ens långt mätt i människoår.
Jag hatar begravningar. Men jag gör som man måste, jag går dit. och lider, gråter floder. Ibland mest för själva sakens skull mer än något annat. Jag gråter för att alla ska dö liksom.
Min farmor blev nästan 90. Mormor en bit över 80 (född 1924 död 2008 tror jag, you do the math.. trots kärnfrisk i kroppen minus Alzheimer) och morfar blev 87 (trots en jäkla massa, högt blodtryck, förkalkade carotider, en märklig anemi han åt järn för så länge jag kan minnas) och dog väl av saknaden efter mormor kan jag tro… Farfar dog väldigt ung på grund av arbetsrelaterad lungcancer innan min pappa hann fylla 18…very sad.
Den som dog senast i min familj var min farbror som inte hade egna barn. Jag skrev ett tal till honom som jag grät och kämpade mig igenom. Och nu…mm, nu finns bara mina egna föräldrar som är äldst i närmaste släkten. Nu när någon känd person dör….tänker jag på dem. Jag räknar och jämför, tänker och får ont i magen. Vi pratar inte om sådant. Jag antar att det kommer ta lång tid, de är friska, i stort sett. Jag hoppas de lever jättelänge så att de hinner få barnbarnsbarn…så skynda på nu alla mina ungar! Vi längtar. Och så är det sorgligt samtidigt, hur fort det gått. Det sägs att det går fortare mot slutet…S L U T E T!? Va? Jag kan inte fatta att jag ens erkänner det, att jag skriver det….hu!
Ändå. Vi är ateister. Vi ska inte ha psalmer. Min mormors begravning minns jag inte så mycket av, det var tårfyllt, hon var min extramamma men jag tror de spelade en sång med Helen Sjöholm som hon älskade…sen minns jag att många av min farbrors vänner spelade på hans, hans orkestervänner, i uniform. Out with a bang liksom.
Mamma talade om leif Eklövs begravning, ni vet Sofie Wistams pappa, han var en vän till familjen. Han hade fest när han dog, ni har säkert hört om det på hennes sommarprat. Mina föräldrar kom hem skitfulla…det var hålligång i holken kan man säga. Champagne, roliga tal, en film med Leffe…han visste ju vad som skulle ske eftersom han var läkare…och där, under nyårsmiddagen säger min mamma: Det var den roligaste begravningen jag varit på! Och…jag menar, få begravningar är väl ett uns soliga men detta…var något annat. Tänk att bli begravd så?
Men, som Uggla säger, man missar ju eftersnacket….
Jag har ingen egen plan för min sorti men tänker att …jag kanske kommer med önskemål senare i livet. Jag skulle gärna vilja att barnen sjöng och eller spelade. men, det kanske man inte orkar när ens morsa kolar?
Mamma har sagt att hon inte vill ligga under en sten, eller i vilket fall inte vill att vi går och sörjer någonstans vid en sten. Ett tänt ljus då och då och minnas henne….alltså, jag står inte ut bara av att skriva det. Ögonen bränner för att sedan tåras. men en sak har jag lagt på minnet utöver det. och det är att hon älskar Laleh, sången En stund på jorden. Så jag lyssnade på den, och tänkte den orimliga tanken att när den sorgliga dagen kanske (ja kanske för undrens tid ÄR INTE FÖRBI) kommer så ska jag försöka sjunga den. Och jag tänkeer göra det bra. kanske ihop med barnen? I vilket fall, det kommer inte ske, för vi är dödsförnekare. Så är det med det. Och tro för all del att jag inte funderar över min far….men han har så mycket musikervänner att jag nog inte behöver blanda mig i det…jag ska nog bara shakea loss, för där är chanserna stora att det bli en sjukt kul begravning, bara tårar av skratt. Och lustiga minnen, som när han skickade ut Efva Attling på vägen för att stanna en bil medan de andra gömde sig när turnébilen gick sönder…sånt blire, OM det blir.
Men duh, ingen kommer ju dö, vi är en annan sort tror jag…..