Jag vaknade 00.40 ganska exakt, det var i vilket fall då jag såg på klockan. Och det brukar jag göra när jag vaknat, känt att jag nog inte kommer somna direkt och förmodligen behöver gå upp. Jag kände mig varm och nattlinnet var fuktigt på bröstet. Så.
Jag gick på toa, på nedrebotten för att inte störa andra som sov.
När jag mätte tempen var den inte så hög som jag befarat, bara 38,3 och med andra tempen 37,9 så ett genomsnitt då? I vilket fall, jag tänkte på arbetsdagen som gått, saker som hänt i övrigt och så låg jag ett slag och funderade på om AI-psykiatri ändå inte vore bättre ända.
Varför? Jo för att vi ändå är processtyrda, förlitar oss väldigt hårt på frågeformulär, inte ska tänka själva så mycket och det mesta är styrt av forskningsmodeller. Och att det kan vara så att en oempatisk vårdgivare(?) kan vara sämre än ingen alls.
Man vill ju invända här att det mänskliga M Ö T E T, beröringen osv kan utsöndra oxytocin och ge en bättre effekt än en robot…men ju mer människolika de blir desto bättre och den utvecklingen går ju framåt med stormsteg. Jag hörde nyss att många blir kära i sina AI-flick- och pojkvänner. De är snälla, lär sig snabbt hur de ska tilltala en för att väcka känslor i oss och ja, det är nog framtiden. Och varför inte? Hur många gånger har jag inte hört att den doktorn var dum, den psykologen var elak, den sjuksystern är kall, kuratorn förstår mig inte…oändliga gånger.
Såklart är det ovant i början men kan folk bli kära i virutella människor som de anpassar efter sina behov kan jag inte se att vi är oersättliga någonstans. Inom röntgenläkeriet är det ju sedan länge övertydligt att AI gör det bättre än människor. Och så mycket frågor som ställs i standardiserad form (de som jag försöker ställa i ett vanligt patientsamtal då och har fått lära mig en viss form för som man sedan ska hantera efter eget omdöme) lär sig en AI snabbt att hantera. Och vips har vi kraftigt reducerat kostnaden frö oss. Jag tror kanske at det blir det bästa för alla för då kommer vi ifrån godtyckliga bedömningar färgade av vårdgivarens egna erfarenheter. Vi behövs inte längre. Jag har länge tänkt att vi är helt oersättliga just för att vi är människor och vi behöver varandra men jag har börjar omvärdera detta.
Jag läste på en strukturerad intervju inatt, en sådan man får gå utbildning för att kunna utföra, jag har lärt mig bla. SCID (för personlighetssyndrom), MINI (depression) och MDRAS (depression igen som en av upphivsmännen ofta påpekar är utformad för forskningsändamål men som tidigare användes flitigt för diagnosticering). Jag tyckte mig finna några få ställen där det fanns utrymme för att tänka själv och ställa kompletterande frågor men det lär nog en AI göra mycket bättre än vi, om bara rösten är fin. Det lär bli oerhört lät att återskapa en len och inkännande röst digitalt. Det finns så mycket inläsare att kopiera där eller jag menar, träna sig på.
NU ska jag mot arbetet. Jag ska ha en pat. Det kommer gå bra, läste på igår. Länge. Tittade inte mindre än 13 år tillbaka i tiden faktiskt. Maken är sjuk, det underlättar lite för mig, jag slipper oroa mig för att barnen kommer iväg som de ska, och jag hoppas han köper mjölk, toapapper, köttfärs och kanske lite bröd. Så, nu tar jag mig iväg.
Ni kan fundera på hur QX-galan skulle upplevas på plats. Jag fick en känsla av att jag skulle vara hemskt obekväm där, med snuskiga skämt, juckande på podiet och allt glitter. Jag menar, jag satte nästan kaffet i halsen bara av första Melloomgången pga jargongen som var allt annat än barnvänlig. Tyckte både jag och barnen….
/A