Jag drömde så intensivt. Att jag var med en av mina döttrar på en scenkonstskola. Det var kväll, de flesta hade gått för dagen men hon och jag dröjde kvar. Vi dansade genom salarna. Balett, och en kostymör, gammal och senig stod i ett rum och ordnade fjäderhattar. Vi dansade förbi. Vi dansade vidare, gick, pratade ut på stan, till parken intill. Där stod ett par, mannen såg ut som Rolf Lassgård, han var smalare, såg lite sjuk ut. Jag låtsades inte känna igenom honom och vi slog upp en konversation om något ämne som ingen av oss kände till. Jag visste att han var den store skådespelaren, jag tänke att han kanske kunde ordna ett jobb till min dotter. Samtidigt tänkte jag: Han har cancer, han är för mager, kanske jag kan hjälpa honom…? Vi hade trevligt och sen, vaknade jag med ett RYCK! Och en idé…jag vill skriva ett manus, en monolog för teater. Och det skrev jag till samma dotter som jag drömt om. Hon är så fantastiskt duktig på att skådespela, och vill arbeta på teatern. Och jag tycker att det är dags. Hon måste få en chans. Så, jag skrev till henne, för det är 8h tidsskillnad så våra samtal blir enklare när de har sommartid. Och hon tycker ju jag är galen..såklart, lever med huvudet bland molnen, men jag tycker att man kan få leva lite så vår korta tid på jorden. Varför inte? Vad ska vi vara rädda för mer än galningar?
Så. Nu ska jag dricka apelsinjuice, tänka, vänta på skidorna och sen kanske börja dra upp riktlibjer i huvudet för imorgon. Jag kan inte tänka när barnen är hemma och maken arbetar. Och jag somnade igår också…jag är för trött. FÖR trött, inte bara uttröttad utan trött utan synbar anledning. Av att vara med andra. Det är tungt. Så kanske det är därför jag lever i huvudet? Hittar på historier, inbillar mig saker, för det är lättare än att delta själv.
Jag längtar till måndag, när alla är i skolan. Tyvärr.
/A