Att vakna tidigare än andra har sina fördelar. Att ha så ont i ryggen att man vaknar har sina nackdelar. Att vakna med feber gör en rastlös.
Det är liksom inte som vanligt här hemma. Om som vanligt är vad som historiskt varit det vanliga. För sedan sjuttonde september 2020 är det nya vanliga att jag inte är som vanligt.
Jag ska inte tjata om detta, det börjar bli tjatigt. Det har varit tjatigt ett tag nu, jag har haft ett behov av att älta. Det ska sluta nu tänker jag. Jag vill återgå till mitt gamla vanliga. Jag ska låtsas att det är så. Något som är som innan är ryggen, men jag vet varför. Jag har varit för inaktiv. Min rygg behöver träna, annars gör den ont. Så det är nummer ett. Vad febern anbelangar är den uppe över 38 grader idag. Och det beror på psykologbesöket igår. Jag visste att det skulle bli så men tycker ändå att det är fantastiskt att jag inte fick huvudvärk. Det kan ju också bero på att jag tog värktabletter för ryggen, men ändå. Man ska vara glad för det lilla och värken har en annan karaktär än för bara ett år sedan. Det går oftast över inom 24h. Med lite (eller mycket avancerad) medicin.
I vilket fall. En kompis till äldste sonen sov över igår. Vi har med andan i halsen börjat släppa lite på tyglarna där. Han fyller 15…han ville stanna med sina vänner vid majbrasan…läskigt men, det måste hända. Och igår kom hans kompis, stannade sent och jag smsade till honom efter att jag släjv bäddat ner mig att jag inte gillade tanken på att vännen skulle gå ensam hem i mörkret…så han sov kvar. Jag gillar det. Jag får rysningar av att tänka att något skulle hända honom, speciellt om det berott på att jag eller maken varit för TRÖTTA för att skjutsa hem någon. Tänk de samvetskvalen! Livet ut!
Så jag är uppe, läser löpen på Aftonbladet…och först handlar det om Max och hamburgarna….de klimatkompenserar. Ett fenomen jag aldrig förstått ihop med utsläppsrätter. Man betalar sig fri och fortsätter släppa ut….Helt galet. Och det visar sig….i en faktiskt mycket vackert formulerad text(!) att det också ÄR galet. Fattiga människor i Afrika, i vår vagga, som säkert skulle kunna leva harmoniska liv istället arbetar med vårt skräp. Och sjunker djupare i fattigdom?
Och sen, fladdrade en rubrik förbi. Sköldkörteln hänger ihop med personlighet. Och…när jag tänker på det har mina patienter ofta problem med thyreoidea. Depression kan inte behandlas om man inte uteslutit att det är en sköldkörteldysfunktion bakom så där har vi inget nytt…men att både emotionell instabilitet (fd borderline) och psykopati (aggressiviteten då) skulle kunna hänga ihop…det är nytt för mig. det visade sig inte vara så nytt. Jag såg en studie från KI som publicerats 2015…En annan förra året…men spännande va? Personlighet är verkligen ett spännande område, och ett minfält. För patienter vill gärna ha olika diagnoser men att ha en personlighetsstörning…som inte går att ta ett piller mot, det är inte lika lockande. Men man kan arbeta med sin personlighet, man kan börja med att erkänna att man har en. Och sen fundera på om den lägger krokben för en. För många är det kanske inte ett hinder direkt. Jag har sett på SVT, med Anders Hansen om detta, en antisocial person (fd psykopat) som berättade om hur hon led av att inte direkt förstår hur andra kan känna när hon hela tiden utnyttjade andra…och hon arbetade på det. För det gjorde hennes liv sämre när hon bara fortsatte som vanligt. Men om man vill samspela med andra, inte göra andra arga eller ledsna, stöta bort folk, för evigt bråka med sin partner osv…då kan det vara läge att arbeta med hur man beter sig, försöka förstå andras situation. Och det var väl det jag ville skriva ur mig.
Så, idag börjar mitt nya liv. Med att skriva varje dag, jag ska återta det (jag kanske lovar väl mycket nu för livet har blivit mer oförutsägbart, men jag ska verkligen försöka låta normaliteten flytta in. Jag ska också försöka skriva mer skönlitterärt. Jag tänker noveller eftersom jag…har mindre ork nu än för tre år och sju månader sedan, för jag gillar korta saker nu, för de känns överkomliga, annars gillar jag långa saker, men jag är formbar, lite formbar, jag försöker i vilket fall förändra mig.
Jo, en sak på slutet då medan kaffet kallnar här; varför frågade psykologen mig om omkretsen på jorden, vem som skrev Alice i Underlandet och hur lång tid det tar för solens ljus att nå jorden? Jag kan inte släppa det. Delvid för att jag skäms för att jag inte kunde. Mest skäms jag för boken. Att inte veta jordens omkrets känns inte viktigt faktiskt, det är inget jag någonsin talat med någon om, ointressanta fakta för mig och ljuset från solen…hm, kanske man ska veta det. Fast jag kunde i princip alla andra saker.
Vad kan anledningen vara att de vill veta om jag är allmänbildad? Är det för att se om jag blivit dum i huvudet? För om man kommit in på och klarat av att gå läkarutbildningen måste man ligga över 115 i IQ tror jag (också en siffra jag inte är helt hundra på men som jag ändå tror att folk fattar, man måste liksom kunna en del grejer för att klara den utbildningen. Sen kan man ju ha hög IQ och vara helt världsfrånvänd men då brukar man kanske inte välja ett yrke där man måste möta människor hela tiden…i vilket fall, det står inte och faller med IQ). Så om de utreder alla som varit långtidssjukskrivna med samma, som hon påstod…då undrar jag vad detta har för värde.
Jo, vet ni vad hon inledde med att fråga?
Om jag visste vad som skulle göras. Jag svävade på svaret, för jag fattar ju konceptet psykologutredning, jag jobbar ju liksom med det utan att göra dem själv. Så jag sa: Jae….(typ).
Jag sa att jag nog trodde det, att mina svårigheter skulle utforskas, ett anpassat prov. Då sa hon nej, inte anpassat, samma för ALLA. Aha, sa jag, så inte anpassat för mina svårigheter?
Är inte det mysko?
Ny yrar jag. jag måste lyssna på inspelningen från testningen. Igen.
Nu googlade jag jordens omkrets. Och fanimig. Jag VISSTE att det var något med 4! Jag sa det till henne, ågot med 4! Och det var det. 40075km! Nu kommer jag aldrig glömma det. Vänta lite, jag googlar ljuset från solen…….
Åtta minuter!!! Min son hade rätt! Han kunde det! Jag har nog kunnat det, när jag gick i åttan. Men nu…helt ointressant, men jag kommer såklart aldrig glömma det heller. Learning by shaming, det är jag det!
Och Alice…jag tänkte i stunden T.S. Elliott men visste att det var fel, sen tänkte jag C. S. Lewis med garderoben men visste att det också var fel, jag är ganska dålig på engelska författare…jag känner igen namnen. Jag kunde ju Shakespeare när hon frågade om Hamlet och klämde till med Sir Arthur Conan Doyle på Sherlock Holmes…SIR…fatta!
Lewis Caroll, det är skaparen av Alice i Underlandet. Det är rätt Lewis men det grämer mig att jag ju kunde klämt ur mig fel Lewis och ändå fått rätt förmodligen….fan! Men jag hatar att ha fel så att chansa på det…inte riktigt min grej. NU ska jag dricka varmt kaffe!
/A