Dag 2 i en träningsnarkomans liv.
Riiiiiing!
-Klockan är sex, upp med dig din förslappade människa!
-Nej det spelar ingen roll att du sovit urdåligt och att huvudvärken är på väg. Du ska UPP!
-Ja ja ja fasiken vad tjatigt. (Jag)
Fruskost, påklädning, packning av skolväskor, påminnelser och order till maken och sen:
-Hej då mina älsklingar. (Ömma modern)
Fyra eller fem gånger (kanske 30) tänkte jag kasta in handduken och inte ta cykeln. Men jag övermannade mitt underjag och gjorde det ändå. Jag letade till och med upp en PUMP för att pumpa de tomma däcken och halv sju slängde jag högerbenet över ramen och sen började jag trampa. Första fjärdedelen av vägen gick finemang. Jag kikade ned mot det ovanligt platta bakdäcket men tänkte att i värsta fall får jag väl stanna och pumpa. När det blev motlut över bron och det friskade på tänkte jag att kanske jag skulle vända ändå, ta den varma bilen men jag övermannade mig själv igen och brottade ner mig på den rakbladsvassa sadeln.
Vid detta lag hade jag ont som bara den i rumpa och händer men jag fortsatte. Jag drog mig till minnes att det är det första två VECKORNA som avgör om man ska komma igång eller ej. JAG SKA KOMMA IGÅNG!
Jag började få medcyklister ungefär vid Brommaplan. Sådana som helt utan någon känsla blandar spandex, reflexvästar, neonfärger och fula hjälmar. I hög fart far de fram dessutom. Jag som har en tendens att skämmas lite funderade mest på vad de kunde tänka om mina två platta däck och uråldriga cykel….Men sen tänkte jag att de ser faktiskt fånigare ut än jag, trots den fula hjälmen som jag bär för att min familj vill det.
Det svischade runt mig av fartglada människor. Jag märkte att de inte alls har samma känsla för trafikregler som jag. Jag gillar ju att utforska saker och jag började räkna på hur många i spandex som följde trafikregler. Mindre än hälften men lite beroende på hur farlig trafiksituationen var. Var det helt fritt fram då körde de flesta, vid lite mer komplicerade fall stannade några fler. Jag stannade varje gång, ordentlig som jag är.
När jag nådde arbetsplatsen hade det gått 34 minuter. Inte illa, med bil tar det ungefär 28.
Jag ringde en cykelbutik på lunchen. Såg till att jag kunde få ett depåstopp med däckbyte och ny sadel.
På vägen hem, 2000 kronor senare, gick det betydligt lättare. Jag hade dessutom fått veta att min ”fådda” cykel var en riktig raritet, gjord i Norge för ca 25 år sedan och med ett mekaniskt kullager i naven. (Heter det så?). Han till och med visade mincykels rullning och ljud i förhållande till de svindyra, jättesnygga och nya varianterna. Mitt hjul rullade under tystnad!
Så lite mer rakryggad och fast besluten att fortsätta jonna på denna goding fann jag mig en halvtimme senare vid busshållplatsen. Där skulle jag låsa fast cykeln och ta bussen till dagis. Bussen kom, jag flåsade in i den och där visar det sig att jag inte har en spänn på kortet. Jag fumlar med telefonen och försöker lösa sms-biljett man får inte till det. Jag förklarade för busschauffören att jag betalade dagen innan fast jag inte borde, jada, jada, jada och att jag normalt är en plikttrogen medborgare som stannar för rött även på cykel…Jag fick åka med ändå! Tack SL!
Jag hade emellertid satt mig på fel buss. Just som jag trodde jag skulle plinga vek den av åt vänster. In i ett villaområde. Jag hastade av och fick sedan gå orimligt långt för en som just cyklat över en mil för att ta bussen jada jada, jada…
Mina barn var nästan ensamma på dagis. Jag samlade ihop dem och sen tackade jag för oss. Då öppnar två försigkomna småkillar grinden av sig själva och sticker!!! Min lille lustige unge hakade på och jag skrek vilt efter förskolechefen som fick komma och fånga in alla barn.
PUST STÖN OCH VARFÖR HÄNDER ALLT MIG?
On the sunny side kan man säga att jag fick mig en genomkörare. Både ekonomiskt, fysiskt och mentalt. Imorgon gör jag det igen. IGEN OCH IGEN OCH JA DET ÄR VERSALER. SÅ ont gör det i häcken på mig. Jag får nog stå upp och cykla imorgon. Varför gör inte folk det mer kan man undra? Beror det på alla satans växlar de har? Jag har tre, sen står jag!
Punkt!