Jag kan inte sova

IMG_7133
Minne från mitt besök på Hönö i somras.

Det är turbulenta tider inom mig. Jag jobbar på flera spår. Jag är lite arg, lite förtvivlad, lite hoppfull och fruktansvärt trött. Men om man kokar ihop alla de känslorna vinner ändå framåtandan. Den kan ingenting (nästan) ta ur mig.

Att känna sig motarbetad är en jobbig känsla. Att vara motarbetad, det är ännu värre. Jag möter ofta personer som drabbats av saker. Jag försöker alltid se nyktert på deras situation. Lyssna på deras förklaring, jämföra med vad som är vanligt eller normalt och sedan ta in information från andra källor. (I mitt fall kan det vara andra medarbetare, anhöriga eller journaler). Då kan ibland en annan bild visa sig. Det är därmed inte sagt att den är den sanna, den är bara lite mer nyanserad. Man kan vara både paranoid och förföljd, vanligt i missbrukarkretsar.

För som bekant är det oftast inte en Zebra som prasslar i trädgården utan en häst.

MEN, när det gäller vissa saker har jag en tendens att vara mer konspiratoriskt lagd. Som i mitt fall…;)

Jag har ju sökt AT några år, jag har fått viss feedback. Slätstruken sådan som är att jämställa med blaha blaha. Några har däremot överraskat och skrivit rakt, ärligt och helt oemotståndligt galet. Det bästa med detta är att de då inte fattar att det kan vändas emot dem. Jag är inte den som vill hänga ut någon (utöver mina anhöriga) utan brukar avstå från att röja källan. (Kanske jag kan bli journalist ändå?)

Som ni vet är AT-hoppet ute för denna gång och jag tvivlar stark på att det blir en till, kraften räcker inte till riktigt.

Jag nåddes av ett mail. Ett som förklarade att jag ju gärna hade fått komma på intervju bara jag skickat in anmälan….

Ska man skratta eller gråta? Ingetdera. Man ska screendumpa och skicka dem bekräftelsen man fått på att ansökan är mottagen. Det gjorde jag. Det är inte första gången en elektronisk ansökan från mig hamnar på villovägar (eller säger de bara så för att slippa mig). Jag mailade då de övriga sjukhusen som inte heller nappat på mitt fantastiska erbjudande om att få mig som slav. En av dem var bortrest…MITT I BRINNANDE AT-KRIG??? Övriga har ej nåtts. Ghost in da machine?

Hur som helst, ett mycket mycket litet hopp tändes och kanske jag får komma och visa upp mig? Nervositeten inför detta är väl densamma som för en prima ballerina premiärdansar inför Anneli Alhanko? Böner är kanske av nöd? Eller andningsövningar?

Jag reser snart bort med mina äldsta döttrar, det blir Helsingfors. Jag har aldrig varit där. Jag har 8 timmar, kanske mindre på mig att insupa stan och göra av med en massa pengar jag inte har. Hur mycket kan man bränna i timmen? 500 känns inte helt omöjligt ihop med tonåringarna. Jag kanske inte kommer skriva så mycket då, wifit på Östersjön vet jag inget om. En debattartikel till DN lär det bli iallafall, och en till Läkartidningen. Efter det får jag nog börja odla äpplen iallafall. Eller….man kanske ska skriva under pseudonym? Arga Anna…?

 

 

2 svar på “Jag kan inte sova

  1. Hoppas du har det gott i Finland. Inte varit där på eviga tider, men minns det som vackert!
    Jodå, med tonårsdöttrar i släptåg brukar det inte vara några problem att tömma kontot…känner igen det!
    Ha det så fint!
    /Monica

    1. Hej!

      Tack, jo det blev bra. Nu kan du läsa lite om det här. Nästa inlägg kommer handla om konsumtion mitt i brinnande flyktingkatastrof….
      A

Kommentarer är stängda.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen