Horace och Ebba

Innan jag broderar ut här ska jag erkänna att jag inte hängt med i det här verbala slagsmålet. Jag har verkligen försökt hålla mig utanför men idag gick det inte att värja sig. Han var där i min bil, Horace. Intervjuad i radion och eftersom det var moltyst i bilen pga uppslitande bråk om en ”annyböschtröja” och ett visst par byxor med en reva på knät valde jag att lyssna.

Redan igår hörde jag lite brottstycken via Epstein och Nordegren i P1 och tänkte då att citaten från Horace senaste bok ”Den siste grisen” var lite märkliga. De andades 50-tal, omnipotens och överformulering. Ebbas bok har kanske inte kommit än, jag har iallafall inte hört något jag minns. Men så undviker jag henne noga också.

Hur som helst, till att börja med tyckte jag att det var märkligt att de angriper varandra offentligt. Det känns både barnsligt och pompöst. Är vi verkligen intresserade av deras personer och inte endast av vad de skriver? Och så kom jag på att jag ju vräker ut mig över makens strumpor här på bloggen….

Jag tror att de egentligen söker en skiljedomare. De behöver (iallafall Ebba verkar det som) någon som säger att du har rätt och han/hon har fel (medvetet avstod jag från hen där). Jag förstår PRECIS den känslan.  Skillnaden här är väl att ni, mina kära läsare,  är en väldigt exklusiv skara som får ta del av min mans tillkortakommanden och min fullständiga fantastiskhet samt att jag tror (hoppas) att jag skriver med ett visst mått av humor. Även om just humorn lyst med sin frånvaro sista tiden.

Jag känner mig lite högmodig som ger mig på att såga (eller inte såga kanske men kommentera) den fd ständige sekreteraren. Men vad fasiken, sån e jag, jag räds inte något.

Hans bok verkar vara ett försvarstal. Det som lyfts fram i etern verkar vara oneliners så breda och i vissa fall kryptiska att man ska känna sig dum som inte fattar och då genast anta att H fattat hela galoppen. Även i intervjun vägrar han att ge raka svar på vad som uppenbart verkar vara en bok för att just förklara sig. Han säger att grisen i titeln kommer av Odysseus men jag kan inte låta bli att det handlar om att han tänker att Ebba ser honom som en mansgris.

Jag tar i vilket fall som helst Horace sida i detta krig. Jag tycker han verkar ha lite distans till sig själv ändå och inte vara så satans genusinkokt. Och av vad jag hört av E tänker jag att hon nog inte är så insiktsfull kring sig själv och verkligen på allvar hatar män. Men jag VET alltså inte detta, det är vad jag misstänker. Jag förstår inte hur man vill avsluta ett äktenskap på detta vis, det faller ju till att börja med tillbaka på en själv. De har ju VALT varandra. Om man är så missnöjd kan man ju skiljas i tid innan man sårar varandra på detta sätt. Man har ett ansvar gentemot varandra också att inte hänga ut varandra efter en avslutad relation. Jag tänker ig att det blir svårt efter något som detta att någonsin träffa någon som vågar satsa på en….Eller?

Jag ska nu försöka sluta tänka på detta skilsmässobråk mer, jag har själv skilt mig och vet hur mycket känslor som rörs upp. Jag är glad att jag inte var under lupp vid den tiden, det hade kanske inte varit så smickrande.

Men jag måste ge det till Horace, han lever verkligen upp till sitt namn, han är oerhört vältalig, använder svåra ord och gör sig verkligen besvär med att verka storartad, mystik och intelligent. Inte ett helt lätt namn att ge ett barn. det förpliktigar.

Frid vare över dem, hoppas att de kan gå vidare och att eventuella barn inte tar stor skada, då vore det väldigt tråkigt alltihopa.